29/8 2012 Läka, plugga & rehaba!
Det känns som att det är det jag gör just nu - läka, plugga och rehaba min fot. Jag vet att rehaba inte är ett ord men jag använder det i alla fall.
Jag har nu påbörjat min första kurs som är "Psykologi 1" och den verkar intressant. Det har väl alltid varit ett intresseområde för min del känner jag. Kursen går helt på distans förutom tentorna som man får skriva på sitt lokala universitet eller studerandecentrum. Jag skall nog skriva på Linnéuniversitetet. Igår hade jag min första föreläsning online - stackars föreläsaren som får stå i ett rum helt ensam och babbla för sig själv medan det hela spelas in. Dock är det bra eftersom man kan ställa frågor till honom. I morgon skall jag registrera mig på nästa kurs som är "Kost vid träning" - den ser jag mer fram emot och jag har redan börjat läsa kurslitteraturen - very spännande om jag säger så.
Min stukade fot är väl något mindre stukad nu - men fotledskydd, strumpa och ordentlig träningssko kan jag nu gå ungefär 5,5 km - löpningen ser jag inte på kartan just nu, inte heller Zumba - vilket är så trist och jag håller på att bli galen av att max kunna få upp pulsen till 115 när jag är van vid att pressa upp den till över 180. Men den som väntar på något gott är väl det man brukar säga. Jag har även styrketränat lite smått här hemma men det är långt ifrån det som jag är van vid. Det känns ungefär som att musklerna är på väg att förtvina sakta men säkert - inte för huvudtaget någon skön känsla kan jag säga.
Om femton minuter skall jag sticka iväg och jobba under 3,5 timme - yej - pengar till min snordyra telefonräkning. Det är ett dagsvik på en skola i närheten så jag kan cykla dit - lite rörelse iaf.
Ja nej, det är väl dags att börja röra på sig.
24/8 2012 Inspiration!
24/8 2012 En liten förändring!
Jag tyckte att bloggen behövde en liten förändring så jag gick efter magkänslan. Kanske var det foten som påverkade mina färgval och att det blev så stilrent - jag känner mig allmänt stil- eller stelren just nu eftersom jag inte kan vara mitt normala aktiva jag. Ovanligt att jag använder ordet normal - bara en liten inflik.
Jaha, idag händer väl inte sådär fantastiskt mycket kan jag inte påstå - foten är fortfarande inte gå-bar men det känns som att det går åt rätt håll iaf - svullnaden är på väg neråt och blånaden påväg uppåt. Det känns som ett bra tecken - den har inte blivit värre iaf. Men det är svårt att genomlida dagarna i sitt- eller liggläge då jag måste hålla foten högt, det är lite svårt att göra det när man går. (Inte bitter alls.)
Väntar för övrigt på, nej men nuuuu kom det ett mail. Satt och väntade på inloggningsuppgifter till UMU - Umeås universitet. Där skall jag nämligen läsa "Kost vid träning" i höst. Det är något jag minsann ser fram emot mer än...okej inte mer än resan till New York, den resan slår det mesta just nu. Foten skall bara bli hel. Tänk att hela mitt liv kan kretsa kring en dum fot - dumma, dumma fot (jag är dock glad att jag har dig när du är hel). Dessutom läker ju aldrig ligamenten i foten, alltså de går aldrig tillbaka och blir som de varit. Detta är andra gången som jag stukar foten illa - dock var första gången betydligt mycket värre. Jag var tolv år gammal och skulle hoppa ett mellanhopp på plinten - hoppet blev perfekt (nailed it) men så landade jag snett på foten med all fart och satte mig därpå. Den stukningen var inte att leka med.
Nä lite väl mycket fotprat här nu va. Jag får la ta och logga in på UMU nu och se vad som händer nästa vecka!
23/8 2012 Thing I am completely in love with right now!
22/8 2012 Sängläge för hela slanten!
Efter min halvmara i söndags har jag ju haft en del träningsvärk i låren (oväntat lite men ändå träningsvärk). Igår bestämde jag mig i alla fall för att det var dags för ett Zumbapass. Dock hade jag tankarna någon annanstans och en allmänt dålig dag (förutom Avannalinnet). Jag bokade plats och cyklade dit i hopp om att humöret skulle förändras eftersom passet satte igång. Givetvis gjorde det de men när det var ungefär 5 minuter kvar trampade min vänsterfot snett på utsidan och jag föll med en duns rakt ner i golvet. Flera personer inklusive instruktören var på väg och skulle hjälpa mig upp men jag visade till dem att fortsätta och att jag var okej. Jag ställde mig upp, tog min vattenflaska, haltade bort till väskan och satte mig på golvet för att ta av skon. Fotleden såg okej ut men jag kände att jag inte kunde fortsätta så jag haltade ut och cyklade hem. Väl hemma kände jag att foten svullnat mer men förutom mitt dåliga humör kändes foten ändå okej....under några minuter.
Nu är foten rätt så jäkla svullen, blödningen är på väg ut och blånader har uppenbarat sig fint på ovansidan av foten. Jag kan inte stödja på foten vilket innebär att det blir mycket sittande och liggande för mig - trist men sant. What to do, what to do?! Jag avvaktar några dagar för att se om foten blir bättre - blir den inte det så är det väl läkaren som gäller. Men om det "bara" är en stukning så gör de i alla fall ingenting och det är bara slöseri med tid och pengar.
Det allra jobbigaste är att vi bor på två våningar - köket är på bottenvåningen och sovrum samt vardagsrum är uppe. Det är inte alltför lätt att ta sig uppför trappan - nedför går helt okej. Jaja, ingen träning på ett tag nu då. I början lär det väl bara bli promenader sen för att återuppbygga foten. Skitjag skulle ha vilat några till dagar efter maran - varför kunde jag inte bara tagit någon promenad som vanliga människor gör. Nejmenvisst - Linnéa skall alltid köra järnet. Jag har nu lärt mig min läxa!
Nu sitter jag dessutom och äter godis - det var det enda i matväg som fanns på ovanvåningen - clever drag!
21/8 2012 Ett efterlängtat paket från Avanna!
Ingen kan väl ha undgått fina Annas egna företag Avanna?! Häromdagen beställde jag i alla fall ett efterlängtat linne - svart, kortare modell med en leopard på - snyggare linne får man leta efter. Linnet är prio ett i resväskan till NY och kommer bäras med mina svarta jeans från Cheap Monday - KÄRLEK!!
Idag har jag dessutom en relativt icke bra dag och det fina rosa paketet och en unik hälsning från Anna själv gjorde verkligen min dag. Tack fina Anna!!
Det blev väldigt halvdana bilder - jag blev så ivrig när jag fick paketet och sitter ju fortfarande osminkad med morgonfrilla (vilket innebär pannlugg som står rakt upp istället för att ligga ner över pannan)!!
20/8 2012 I väntan på NY!
Idag är en seg dag, jag har fortfarande träningsvärk i låren efter halvmaran vilket gör att jag inte kan träna - känner mig slö!! Inte kan jag shoppa heller eftersom jag vill shoppa i NY och jag är ju en vanlig dödlig med begränsade tillgångar. Fann ett par superfina läderkilklackar i brunt läder idag men jag fick anstränga mig och inte köpa dem - 325kr kostade dem på rean!! Jaja!! Det fick bli en tidning för 39 kr istället - ELLE UK!
19/8 2012 Mina tankar under en underbar halvmara!
Ja, igår sprang jag alltså ett halvt maratonlopp. Under fredagen fick jag, inte helt opassande, uppladdningen som jag hade beställt inför en kurs jag skall läsa. Väldigt intressant och givande läsning inför loppet.
Jag hade förberett mig töntigt mentalt genom att måla naglarna i samma färger som mina löpartajts haha.
Jag sov dåligt natten till lördag så morgonen började väl egentligen inget vidare men jag var så inställd i huvudet att genomföra loppet. Till frukost åt jag havregrynsgröt med mosad banan, en liten bit omelett och ett glas te. Vi var tvungna att åka tidigt eftersom vi inte hade köpt biljetter i förtid. Vid halvåtta lämnade vi hemmet och körde mot Halmstad - lite oroliga över att biljetterna skulle vara slutsålda. Resan gick bra och vädret verkade lovande - regn och moln - underbart löparväder enligt mig.
Väl i Halmstad fick vi tag på biljetter, nummer 768 blev jag stolt tilldelad. Ett snabbt mellanmål förtärdes på Maxis parkering - Smoothie, persika och en fralla. Med inte helt oväntad uppblåst mage åkte vi till huset för att byta om till träningskläder för att kort därefter åka tillbaka till loppets startplats igen. Nervositeten växte inom mig och jag kunde verkligen inte sluta vara kissnödig haha, gick på toa två gånger tio minuter innan loppet. Vidare gick vi bort mot starten samtidigt som jag försökte fippla igång Runkeeper och Spotify på rätt spellista, fick lite panik eftersom vi hade en bit kvar att gå när det bara var två minuter kvar till start och sprang alltså den sista biten. Min puls åkte upp till 165 - inte en helt smart startpuls. Alla elektroniska funktioner gick igång samt pulsklockan för att hålla koll på pulsens förändring och stabilitet under loppet.
Skottet gick av och starten var något trög, det var väl runt 600 personer som sprang vilket egentligen kanske inte är så mycket men det kändes så. Musiken i mina lurar strömmade ut - en underbar känsla - Our Solemn Hour med Within Temptation - det är den absolut bästa startlåten som existerar enligt mig. Stråkar i bakgrunden, röster och hård rock samtidigt som man ser, men inte hör, adrenalinfyllda människor starta sin kamp mot mål. Oh my god vilken känsla.
Älskling försökte springa förbi en hel del folk i början och jag jag försökte givetvis hänga på efter bästa förmåga då jag inte ville komma för långt bak redan i starten - var ju medveten om att jag skulle hamna långt bak i slutet i alla fall men en bra start är alltid bra. Efter någon kilometer kunde jag inte hänga med i älsklings tempo längre utan fick försöka anpassa mig efter mig själv och hitta mitt tempo. Pulsen låg högt, 181, och det kändes omöjligt att få ned den men jag fortsatte springa och löpningen kändes trots allt relativt lätt.
Efter någon kilometer kom första vätskestationen och jag som redan i förtid hade bestämt mig för att dricka på var station tog ett glas energidryck. Till skillnad från tidigare lopp stannade jag upp helt för att dricka den halvljumna drycken. Löpningen fortsatte och efter ungefär 3 kilometer började härliga droppar falla från himlen samtidigt som A Life Divided med Sounds Like a Melody ljöd i hörlurarna. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv och bara njuta av att låta benen göra jobbet. Mina nya Lunarglide Breathe från Nike var ett inköp värt varenda krona - så pass lätta att benen slapp extravikt men samtidigt dämpande för knäna. Ni hittar dem här på Sportamore.
Regnet avtog kvickt och molnen sprack upp - hettan i ansiktet började efter ungefär 4 kilometer bli rätt så jobbig. Jag tappade fokus och kände mig kissnödig.....igen...under säkert 4 kilometer diskuterade jag i mitt huvud hur lång tid det skulle ta att göra en avstickare in i en dunge för att kissa. Om människor skulle se mig skulle jag skita fullständigt i. Men skall jag vara helt ärlig tror jag att det var någon slags mental grej för att ha något att tänka på förutom löpningen. Efter fem kilometer hade jag sagt till mig själv att jag skulle trycka i mig lite av gelen i tuben som jag hade innanför träningstoppen. Jag var dock inte medveten om hur lös den var och tryckte upp en del som bara spred sig över mina händer haha. Så korkad. Jag fick hursomhelst i mig en liten klunk, skruvade på korken och stoppade ned den igen. Kort därefter, kändes det som, hade jag sprungit 7 km. Nu uppstod en kramp över höger axel - en kramp jag brukar få när jag springer längre rundor men skillnaden var att den inte ville ge med sig. Jag fick stanna och gå för att försöka få ner pulsen som totalvägrade att sjunka. Jag bestämde mig för att flytta pulsklockan till vänster handled istället vilket gav resultat, inte på pulsen men på krampen. Det var ett helt projekt att få på sig klockan på fel arm med svettiga och klistriga händer.
Därefter var löpningen faktiskt väldigt lätt under en kilometer trots den olidligt stekande solen. Jag hittade en löpare att hänga på som sprang i mitt tempo och fokuserade på henne. Ibland sprang jag om henne och ibland sprang hon om mig. Vid 9 kilometer kom en vätskekontroll och jag drack åter igen, kort därefter drack jag lite gele precis som jag planerat. Kilometerna rusade på och jag hade som mental fokus att komma till 11 kilometer eftersom jag då visste att jag hade mindre än hälften kvar att springa. 11 kilometer kom, 12 kom och här funderade jag faktiskt på om jag skulle gå på Zumba idag söndag haha. Jag anlände till 13 kilometers skylten och solen stekte så ansiktet brann. Jag undrade när nästa vätskekontroll skulle anlända, 14 kilometers skylten och kort innan 15 kilometers skylten - 100 m vätskekontroll - snacka om efterlängtad!! Här drack jag en mugg vatten, hällde en över mig och drack två energidryck. Jag gick uppför sanddynerna - ca 50 meter. Härefter började kampen eftersom höftmuskulaturen börjat känna av den malande löpningen, låren började mola av träningsvärk och under vänster fot kände jag ett skav. Men det var bara att mala på, jag visste om att om jag skulle stanna skulle jag inte komma igång igen. En del vatten kom upp - härligt att spy under löpturen - men det var bara att spotta ut och fortsätta springa.
Jag försökte jämföra den kvarvarande distansen med löprundor jag utför här hemma. Vätskekontrollerna kändes tätare trots att det det bara var runt 6 kilometer kvar. Jag stannade och drack, hällde vatten över mig och fortsatte mala. Någonstans slutade jag höra musiken spela - trots att den fortsatte. Jag hade bara i huvudet att komma i mål. Men efter ett tag kom Last of the Mohicans med Headhunterz och underlättade min löpning. Jag hade tappat min löpare jag hållit fokus på efter 15 kilometers vätskekontrollen. Men jag hittade en ny, en manlig löpare i blå kläder haha - det var mitt fokus - hans blå kläder. Jag tryckte i mig den sista gelen strax innan den sista vätskekontrollen och fortsatte mala. Jag kan nu säga som så här att den näst sista kilometern kändes som en mil - inte för att det var så jobbigt - den kändes bara som att den aldrig tog slut. Jag tappade min blåklädda löpare bakom mig.
När det var 1000 meter kvar körde jag järnet och bara sprang och kom i mål på tiden 2h 18min 11sek.
I målet kände jag mig sliten, musklerna kring ryggraden molade, benen kändes stumma och jag ville inte stå på fötterna. Jag lämnade chippet runt foten, fick min medalj, mina vetebullar, bananen och min festis. Vi gick mot bilen, jag bytte linne och träningstopp och det hela var bara över. Jag hade gjort det!
Mina stumma ben idag!
I bilen efteråt i torra träningskläder och med massor av fräknar!
Det mest positiva med loppet var att det var en adrenalinkick utan dess like - det negativa var att jag aldrig kommer återfå känslan att springa en halvmara för första gången igen. Jag kommer aldrig i hela livet ge mig på ett maraton - jag förstår inte hur man klarar av det. Men sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att loppet var underbart trots alla jobbiga moment jag stötte på!
Maten på kvällen var verkligen efterlängtad - pasta med gräddsås samt vitkålssallad och rådjursstek!
17/8 2012 Moves fortsätter att leverera!
Jag har tidigare skrivit om det fantastiska Moves & Motivation där jag tränar. Under sommaren har jag ju varit i Norge och inte alls haft tillgång till gruppträning förutom min egen där jag själv varit tränare/instruktör. Men nu är jag hemma och jag kan inte mer än säga att Moves fortsätter att leverera. Dessutom förundras jag över hur en träningsställe lyckas utvecklas och bli ännu bättre på så kort tid. Jag har ju bara varit borta i sex veckor!
I tisdags var jag på Camillas Zumba - Oh My God vad coolt det var. Jag tror att jag kände igen två låtars koreografier (instruktörerna byter ju ut låtarna efterhand) som hon precis börjat att ha med i programmet när jag åkte, resten var utbytt och herrebananer vilket pass. Jag fick såklart fokusera extra för att lära mig alla nya steg men det var verkligen hur kul som helst - ännu bättre musik, ännu bättre koreografier men samma härliga instruktör! Det är det som är så underbart på Moves - instruktörerna är så fantastiskt glada och inspirerande och från dess att man går in genom entrén så känner man sig välkommen!
Igår var jag på Leons CX WORX 30 min - hela kroppen dog haha. Nä men seriöst, hur kan 30 korta minuter vara så effektiva - mina sneda magmuskler är idag inte att leka med. Dessutom är han hur härliga som helst - peppande och han ser och ger en små exkla direktiv när man gör fel, även om vi är flera ute i salen - vilket gör att det känns som att han är ens personliga tränare. Thumbs up till dig Leon! En annan sak som jag tänkte på var hur mycket jag svettades, vid ett tillfälle var jag tvungen att se mig själv omkring för att se om det verkligen bara var jag som svettades så mycket. Dock krävde övningarna all min fokus så jag lyckades inte få svar på min fråga då. Men till min glädje påpekade även instruktör Camilla det efteråt. Så skönt att det inte bara var jag. Leon kom med den pedagogiska kommentaren att vi alla svettas olika mycket =)! Well, jag säger bara som så att jag kommer återkomma. Nästa pass jag hade tänkt att prova är Body Balance och Yoga. AfroMoves med Anja verkar också hur kul som helst. Jag tänker även ge mig på Body Combat igen - nu kanske jag är i liiiite bättre form än förra gången som jag provade. Man kan bara hoppas!
I morgon är tanken att jag skall springa halvmaran i Halmstad - prinsens minne heter loppet om jag inte minns helst fel. Det skall bli spännande att se om jag överlever. Jag hoppas att vädret lugnar sig och att det blir lite svalare - just nu är det alldeles för varmt för mig att springa. Det är bara att hålla tummarna för vädret och för att jag skall orka mala på i 21km.
Sammanfattningsvis har den här träningsveckan sett ut såhär/kommer den här veckan se ut såhär:
Måndag: 12km löpning + styrka ben & rumpa
Tisdag: 60 min Zumba
Onsdag: Styrka överkropp + vila
Torsdag: 3km löpning + CX WORX
Fredag: Vila (cykelturer med mamma)
Lördag: Prinsens minne 21km löpning =/
Söndag: Zumba?
Jag är så tillbaka i mitt tränings-sinne - träningen är enormt viktig för mig och kommer att prioriteras nästan först i mitt liv framöver! Nöjd och svettig efter ett Zumbapass:
16/8 2012 En blomma i Afrikas öken!
Normalt sett skriver jag i princip bara om träning men detta inlägg kommer inte handla om träning!
Jag förstår egentligen inte varför man ser en sådan som "En blomma i Afrikas öken" film när man redan läst boken och vet hur hemsk den är. Men det är något hos en som måste se hemska saker för att förstå att det pågår så fruktansvärt hemska saker uti vår värld. Det pågår saker som ingen religion bestämt skall ske utan någon har fått för sig att det är så. Scenen när den 3-åriga Waris blir könstympad bränner på näthinnan som om jag varit där och sett på. Finns det något värre en ett litet barn som gråter av smärta - det gör ont i hela mig bara av tanken. Barn är barn och de som är så små och inte kan försvara sig skall inte behöva uppleva smärta. Jag avskyr verkligen när barn blir utsatta för diverse hemskheter och orättvisor. Jag önskar bara att man kunde göra något - förändra hemska saker som sker. Visst försöker jag väl se till att se allt vad jag bara kan av vad som sker i skolans värld när jag är där och påverka och visst köper jag FAKTUM av den hemlöse som står utanför ICA Kvantum och ger honom några extra slantar men det måste väl ändå finnas mer jag kan göra?!
15/8 2012 Slår härmed hål på alla bantningsmyter!
Efter sex veckor och tre dagar tänker jag slå hål på allt vad bantningsmyter heter. Jag har, under lite mer än sex veckors tid, ätit precis vad jag vill och tränat rätt så mycket. Till min hjälp har jag haft en pulsmätare för att ha koll på pulsen samt kaloriförbränning. Hur många kalorier jag har bränt är allt jag hållit koll på - inte hur många kalorier jag har stoppat i mig. Jag har ätit mat - massor med mat såsom pasta, potatis, sås, kött, sallad. Därtill har jag ätit bröd, smör, ost, salami samt annat gott som jag inte kommer på just nu. Jag har även ätit frukter av olika slag. Det enda jag inte ätit särskilt mycket av är godis, chips och efterrätter - men jag har ätit det vid tillfällen.
Träningen har bestått av tung styrketräning, konditionsträning i form av löpning, zumba och intervallträning i grymma backar. Mitt mål var att bli starkare och mindre i omfång - jag ville att en löprunda skulle kunna utföras utan att jag fick ett behov av att stanna. Jag har nått alla mina mål. Jag mätte och vägde mig idag och det är här det intressanta kommer fram - jag har sammanlagt över byst/rygg, midja, mage, rumpa och lår tappat 33,5 cm MEN bara tappat ett ynka kilo. Jag har alltid varit en förespråkare för att mäta istället för att väga. Min analys av vad som har skett med min kropp är att musklerna har växt och fettet har minskat. Muskler väger mer än fett men tar mindre plats. Därför har jag bara tappat 1 kilo men minskat 33,5 cm i omfång vilket är sjukt gött. Mina intervaller i de norska backarna har dessutom gjort så att löprundorna här hemma i Sverige blivit en barnlek. Tilläggas skall att jag kört något för hårt då jag fick känningar i vänstra knät och har därmed inte vågat köra full fart här hemma....än. Men det kommer!! Jag är så sjukt lycklig och har fått tillbaka tron på mig själv att jag faktiskt klarar av att nå mål som jag har satt upp. Men det krävs en hel del jävlaranamma, flera liter svett, ilska och några tårar. Men det går!!
Nu tänker jag fortsätta köra på stenhårt - jag älskar träningen. På lördag funderar jag dessutom starkt på att köra halvmaran nere i Halmstad - how about that?!
8/8 2012 Sista kvällen här!
I morgon åker jag hem.....jag och min älskling firar fem långa år tillsammans på fredag så jag bad att få sluta tidigare. Dessutom är säsongen över nu. Hotellet är nästan tomt på gäster. Idag är alltså min sista arbetsdag och jag känner såklart blandade känslor för det. Jag har fått världens finaste vänner här och jag tycker inte ens om att umgås med folk. Man kan väl säga att jag inte är den mest sociala personen.....eller inte alltid i alla fall. Jag är lite av en ensamvarg men här, under hela sommaren, har jag varit översocial. Helt sjukt. Det är nästan så att man misstänker att jag har en personlighetsklyvning. Nej, det är inget att skämta om men det har ju faktiskt fått en att tänka över hur jag egentligen är. Jag har känt mig väldigt glad och sprallig under nästintill hela sommaren. Det har varit skönt att arbeta och inte bara vara ledig såsom vi lärare är. Jag får panik efter några dagar så jag tror definitivt att det var ett bra beslut att arbeta under sommaren. Jag har så övermycket energi och vill ha att göra så det passar verkligen inte mig att vara ledig hela sommaren. Men jag vill nog inte vara borta från min älskling igen - inte så många veckor i alla fall. Det mesta med att komma hem är ju såklart att få vara nära min älskling igen, jag saknar honom så innerligt. Han är min stora kärlek!
Hur som helst, det roliga är att han inte vet något än och han läser då icke min blogg så han kommer inte få reda på något heller. Jag skall ringa när jag är tio minuter från Växjö station. Hoppas verkligen att han blir glad.
Ikväll är alltså min sista barn-Kino (Bio) och det är extremt tomt här. Känns konstigt. Men det är väl så - det är dags att åka hem nu. Jag har gjort mitt här som en vän brukar säga.
7/8 2012 Nu smäller det snart!
Jag bestämde mig för att köra ett effektivt konditionspass idag bestående av löpning. Kände mig inte alls i form från första början men min inre röst sa "kom igen, du har bara en svacka" så jag körde på. Fötterna kändes ovanligt varma och efter ett tag börjar ena knät värka men bestämd som jag är fortsatte jag - besluten att slutföra. Värken lättade, som den alltid gör, efter ett tag men när jag väl stannade upp...jäklar, det kändes som att det bakre korsbandet på vänster knä satt löst. Så nu är det nog på väg att smälla helt....så jäkla besviken på mig själv....att jag inte tillåter min kropp att återhämta sig. Börjar nästan gråta när jag tänker på det. Men nu måste jag ta två dagars vila och se hur det känns. Känner mig mentalt deprimerad i vilket fall som helst. Träningen har varit mitt allt under sommaren. Men det är bara att hålla tummarna. Jag ska ju trappa ner visserligen eftersom jag skall köra deff när jag kommer hem men ändå...tänk om jag har förstört allt?!
5/8 2012 en rofylld tillvaro full av stress?!
Det är söndag och jag har spenderat större delen av dagen med min lillasyster på spa här där vi jobbar. Efter jobb som består av att se på BIO för barn, ska jag och lillasyster se på gilm och bara mysa. Jag börjar tröttna på att vara här och ser otroligt mycket fram mot hemresan. Men stället har ändå givit mig en erfarenhet och minnen för livet. Jag har fått nya vänner, en del som jag förhoppningsvis håller kontakten med. Det är väldigt speciellt att arbeta som man gör här. Vi bor ihop, jobbar ihop, festar ihop, tränar ihop (jag tränar dock ensam förutom då jag håller i Zumban) äter ihop, ja vi gör allt ihop och det är både positivt och negativt. Det mest negativa är att man aldrig känner att man går ifrån jobbet, jobbet är alltid där!! Men i det stora hela så har det ändå varit en positiv och givande upplevelse att vara här och jag rekommenderar verkligen folk till att åka iväg och arbeya utomlands. Än så länge har jag bara arbetat i Danmark och Norge men det skulle vara kul att prova på att arbeta i fler länder än så!!
4/8 2012 Ett löparpass ikväll!!
Då var det lördag igen. Här i Norge flyter dock veckodagarna ihop så man har knappt koll på vilken dag det är. Det är både en skön känsla samtidigt som det är lite läskigt. Ikväll tänkte jag faktiskt köra ett kort pass av löpning, enbart 30 minuter. Jag hade en komplett vilodag igår och skulle egentligen ha det idag och i morgon också MEN det är svårare än jag kunde tro. Jag kan inte vara stilla, det är bara så det är!! Jag sover inte om natten när jag inte får träna. Kan man kalla mig för manisk när det kommer till träning? Förmodligen. Men när jag märker av resultat blir jag ännu mer peppad och jag bara älskar det. Jag vill verkligen vara en hälsosam, frisk och muskulös person!!
1/8 2012 Ett till pass av kvällsträning
I am pretty proud of myself - på sex veckor har jag gått från smårultig och tung till en person med begynande muskler. Det firar jag med ytterligare ett kvällspass!!
