anliso.blogg.se

Idag är en sådan dag då jag längtar efter den dagen då vi hittar ett hus som vi i framtiden skall bo i....under måååååånga år....jag är så otroligt trött på att flytta. Förstå mig rätt, jag bor i ett stort hus just nu som ligger några ynka meter från havet. Men det är inte vårt hus och jag saknar alla våra saker - allt från prydnad till köksmaskiner, ja det som gör att det blir vårt hem helt enkelt. Men, det är inget att gnälla över. Tänk så många människor det finns som inte har något hem alls. Hemska hemska tanke...

 

På tal om hemlöshet så försöker jag köpa FAKTUM var månad och kan ärligt säga att det är en av mina favorittidningar som framförallt står för något fint. Senaste numret köpte jag i Kungsbacka på ett köpcenter. Där satt en ung man på en bänk och yttrade orden "Köp Faktum, stöd dem hemlösa" som om han aldrig hade gjort något annat. Men tyvärr är det så att nästan varenda människa som går förbi tittar bort som om han inte fanns. Jag stod i fiskbutiken precis rakt över gången från där han satt och det gjorde så otroligt ont i mitt hjärta att människor bara kan låtsas som att en annan människa inte finns, som om han var luft. Jag kom att tänka på serien Ghost Whisperer där andar/spöken försöker ta kontakt med levande människor men inte lyckas eftersom levande människor inte kan se de döda. Så måste det kännas för honom och jag blir gråtfärdig bara av tanken. Kan folk inte bara säga "Nej tack" och iaf erkänna att han finns där, att det sitter en levande människa på bänken och försöker göra något åt sitt liv. Han basunerar trots allt ut att han är hemlös eller inte har något jobb och att han vill få ett bättre liv. Jag undrar hur många av de som ignorerar honom som skulle basunera ut alla problem som de har i sitt liv på samma sätt?

 

Jag köpte iaf en tidning av honom, den kostar ynka 50kr, och så fick han ytterligare en femtiolapp. Jag brukar göra så och denna fantastiska människa gav mig det gladaste leendet som om han inte hade ett problem i världen - han gjorde min dag flera gånger om. Sällan har jag hört någon tacka så mycket för en ynka femtiolapp. Jag gjorde likadant när jag bodde i Växjö, där jag alltid köpte av samma man. Han stod utanför Ica Kvantum och jag minns speciellt när numret med en intervju med September hade kommit ut - han var så otroligt stolt över att tidningen han sålde hade en intervju med henne i. Samma gång la han märke till att jag hade färgat håret och kommenterade det - en inkörsport till ett litet samtal, ett helt vanligt samtal.

 

Visste ni att numret jag köpte innehåller den enda svenska intervjun med gruppen The Knife? Det jag älskar med FAKTUMS intervjuer är att dem är så annorlunda och rakt på sak - det är något som jag saknar i andra tidningar. Två artiklar fick mig också att börja gråta: Forumet för FAKTUMS försäljare där de för fram två "dödsannonser" - två av FAKTUMS försäljare eller veteraner har nämligen dött - Tomas "Snibben" Olsson och Nils "Nisse" Olsson. Man kan läsa lite kort om deras öden och faktiskt inse att det finns en anledning till att de blev FAKTUM-försäljare. Något hände i deras liv som tvingade ut dem på gatorna. Det är just därför som man inte får lov att ignorera dessa försäljare - de har alla en historia i bagaget och även om man inte vill köpa tidningen så ber jag alla människor därute att inte se bort - SE dessa människor och erkänn att dem finns!

 

 

 

I lördags köpte jag en limegrön skrivbok, då visste jag inte riktigt vad jag skulle ha den till men igår kom jag på att jag skulle skriva in mina mål som jag har för resten av 2013. Jag hade redan innan satt ett mål som jag vill nå senast den 26:e november men jag tänkte att det kan nog vara bra att skriva ner alla mål jag faktiskt har. Det som var viktigt för mig var att dem var personliga - det JAG vill uppnå. Sammanlagt fick jag ihop 29 mål. Det låter ju säkert helt omöjligt att uppnå men jag är faktiskt övertygad om att jag har kapacitet och vilja att kunna nå dem så därför spelar det ingen roll vad någon annan anser om detta.

 

Målen handlar om allt möjligt och vissa är såklart större eller bredare än andra men som sagt - alla mål är personliga. Jag har märkt att när jag strukturerar upp saker (vilket jag gör med allt haha) så är det lättare för mig att komma framåt med saker jag vill uppnå eller bara skall göra. Det blir så himla mycket i hjärnan om jag inte skriver ner allt. Jag blir helt enkelt mindre stressad.

 

Well, samtidigt som jag inhandlade den gröna skrivboken som också kommer innehålla andra tankar som jag har - så köpte jag ett kollegieblock. Däri skall jag strukturera upp mina två böcker som jag skriver på. Alla idéer skall ner på papper så att jag inte glömmer bort allt bra jag kommer på. Nä, det skall bli mer struktur i min tillvaro - massa mer struktur. Feels good kan jag säga - feels good!

 

 

 

Efter att jag hade läst en kurs i kost för träning bestämde jag mig för att försöka göra en livsstilsförändring. En sådan förändring är inget som är lätt, det är något som tar tid och envishet. Men jag tycker om när saker är lite svårt, när jag utmanas är det precis som att jag inte ger mig oavsett hur många bakslag jag än utsätts för.

 

En livsstilsförändring när det kommer till kosten är väldigt svårt med tanke på att maten är en del av oss, en del av våra vanor. Jag läste faktiskt om vanor i senaste numret av Iform nr 12 2013 (härligt att jag höll på att trilla av stolen precis när jag sträckte mig efter tidningen haha). Artikeln handlar egentligen om alla typer av vanor såsom hur länge man surfar på datorn eller vilken väg man springer sin löptur men i detta inlägg kopplar jag ihop artikeln med just kost.

 

I artikeln står att det första man måste göra för att bryta en vana är att inse att våra dagar består till största del av vanor och det är ju faktiskt så att vi alla är olika känsliga för förändringar. Har man haft en vana under många år så har den lagrats som tankemönster i hjärnan. Tilläggas skall att man såklart måste skilja på bra och dåliga vanor - vissa av våra vanor är ju faktiskt bra för oss.

 

Hur som helst så är nervkopplingarna i vår hjärna tydligen för starka för att man bara skall kunna bryta en långt inlagrad vana bara över en natt. Men det finns forskning som visar på att hjärnan kan skapa nya vanor genom att man utsätter sig för nya utmaningar under en period. Det nya i hjärnan gör spår i hjärnan och så automatiserar och skapar vi nya vanor.

 

Vidare är det också så att vanor ofta kopplas ihop med känslor. Vissa vanor har ett käslomässigt band och är ett sätt att hantera en känsla som vi kanske inte mäktar med. Det kan vara att man äter en chokladbit när man blir ledsen eller dylikt. Här är det tydligen viktigt att vakna upp och inse att det är just den känslan som gör att man faktiskt äter chokladbiten. En annan sak kan vara att man är online på datorn för att slippa känna ensamhet - så alla dåliga vanor har ju som sagt inte med kost att göra.

 

Men hur skall man då kunna bryta en dålig vana? Artikeln ger som förslag att istället för att köpa en påse godis när du känner dig trött på eftermiddagen, kan gå iväg och prata med en kollega. Har du redan ätit godiset innan du går iväg till kollegan så upplever du att det är godiset som gör dig glad och pigg medan det faktiskt är din kollega som gjort jobbet. Om man arbetar hemifrån och inte har några kollegor kan man göra något som man tycker om istället för att gå till kakburken. Jag tror att det är viktigt att byta ut "kostvanor" mot något helt annat om man verkligen inte är hungrig eftersom jag tror att det är lättare att bryta mönstret då. Men det kan mycket möjligt vara jag som är den endaste som resonerar så.

 

Jag har haft enormt dåliga vanor som jag har skapat under de senare åren under mitt liv. De flesta har med kost och trötthet att göra. Dåliga kostvanor har bestått av att äta snabbmat, godis och kakor. Ibland har jag försökt bryta en dålig "kakvana" men det har ofta slutat med att jag bakar något gott istället - alltså byter jag vanan till en ännu sämre vana eftersom jag garanterat äter av det jag har bakat. Förstå mig rätt nu, jag tycker att det är okej att äta bakverk men för mig fungerar det inte att ha det som vana. Men mina vanor som jag har försökt att bryta har varit följande:

 

Istället för att köpa hem godis och kakor samt andra onyttigheter som innehåller tillsatser av olika slag har jag försökt att se till att jag bakar nyttigare alternativ där jag har koll på vad som finns i. Det låter såklart som att jag säger emot mig själv i det jag tidigare skrev men om sanningen skall fram så är det inte alltid jag har alla ingredienser hemma och då blir det inget bak och så på den vägen har jag glömt bort att jag var sugen på godis och kakor. Ofta försöker jag dessutom baka nyttigare förbränningsmuffins som är perfekta att ha som mellanmål - speciellt när jag tränar.

 

Istället för att köpa snabbmat som innehåller massa transfetter, kolesterol och andra äckliga tillsatser har jag försökt att köpa en burk keso med banan eller det allra godaste jag vet - räkor. Om jag nu absolut måste äta snabbmat så brukar jag försöka övertala sambon att vi delar på en rätt (han går alltid med på detta). Köper jag en hel pizza till mig själv så trycker jag hela pizzan (brukade göra detta - inte nu längre).

 

Istället för att säga "jag är för trött för att träna" så väljer jag att gå en promenad eller göra något träningsaktigt. I det stora hela älskar jag att träna men är för slö för att ta mig till gymmet. Det är den där vägen till gymmet som är så grymt tråkig. När jag väl är där så¨är det full fart på mig hela tiden. Jag är verkligen ingen som kan stå och snacka med folk på gymmet - är jag där så är jag där för att träna. Nu när jag har lilla LLoyd på dagarna så blir det promenader med honom då samt hemmagymträning när han ligger och sover.

 

Istället för att tänka "ja men nu har jag tränat hårt, då kan jag unna mig lite extra sötsaker" så har jag verkligen försökt att tänka om. Jag vill ju, efter ett träningspass, ge min kropp den näring som den behöver i form av bra proteiner, kolhydrater och fetter. Därför har jag alltid med mig en proteindrink till gymmet samt en banan beroende på vad jag har tränat.

 

Istället för att tänka "ja men idag struntar jag i middag och äter chips och godis istället" så äter jag ordentligt med bra mat och blir därmed inte sugen på onyttigheter. Det här har varit min svåraste vana att bryta eftersom när jag har bott ensam och inte känt för att laga mat till mig själv så har jag ätit så. En superdålig vana som jag faktiskt inte fören på senare år börjat fundera över att jag faktiskt har.

 

Istället för att äta lite under hela dagen för att unna mig på kvällen så äter jag ordentligt hela dagen när förbränningen är som högst och så blir jag helt enkelt inte sugen på att glufsa i mig onyttigheter på kvällen.

 

Istället för att tänka "nu skall jag tappa si och så många kilo på 1 månad" så sätter jag upp mer långsiktiga mål som är resonliga. Jag skulle förmodligen kunna träna ihjäl mig när det kommer till det här vilket leder till att jag skadar mig. Det är en sjukt svår vana att bryta. Jag är inte den som tänker så mycket på kilon egentligen men när jag sätter sådana här mål blir jag koko. Jag satte ett sådant i våras och ja, det gick ju som det gick. Nu har jag satt ett resonligt sådant mål (som jag håller för mig själv eftersom det är mitt personliga mål och alla har vi olika förutsättningar).

 

Istället för att tro att jag skall bli en superlöpare på en månad har jag nu ett helt år på mig att träna mig till en medellöpare istället. Det är så sjukt lättande kan jag säga och jag har aldrig känt mig så lugn och peppad på att träna som jag gör just nu. Det känns så otroligt bra. Inte en endaste gång har det känts motigt att ge sig ut och har jag ont i ett knä eller om jag får ont i ett knä när jag springer så övergår jag direkt till promenad. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen istället för att kämpa till varje pris.

 

Istället för att tänka allt eller inget när det gäller i princip allt har jag börjat tänka att det är okej att ta saker och ting i sin egen takt och att alla förändringar jag gör är för min egen skull och inte för någon annan i hela världen. Dem är för att jag skall må bra och för att jag skall orka. Jag vill leva ett långt liv och jag vill ge min kropp och mitt sinne alla förutsättningar för att jag skall få vara frisk under många år framöver.

 

Ja, det var mina hemska vanor som jag har försökt att bryta. Vissa är såklart lättare än andra men det sägs att vanor som har med kost att göra är de svåraste att bryta eftersom de helt enkelt oftast är sammanknutna med en känsla. Jag tror att det är viktigt att lyssna till sig själv och fråga sig själv hur man vill leva sitt liv. Man behöver inte vara supersmal för att man har bra kostvanor utan man får liksom titta på insidan och lyssna till sig själv - är det så här jag vill leva resten av mitt liv?

 

 

 

Igår kändes som en lång dag då allt bara gick emot mig. Det är sådana löjliga saker som att jag laddade ner Photoshop på Polska eller att mitt lilla hjärtegryn LLoyd drog extra mycket. Jag hade nog bara sovit lite halvkasst. Men trots denna löjldåliga dag bestämde jag mig för att löpträna på kvällen. Jag kunde inte ge mig iväg fören klockan var efter halvnio men det var verkligen skit i samma. Jag var tvungen att ha tänket "Nu skall jag ut å springa oavsett om det är lite halvsent". Så jag gjorde det. Det går ju fortfarande väldigt sakta men det är ju ett medvetet val jag gör.

 

Igår fokuserade jag på att luta bröstkorgen lite framåt/nedåt för att få bättre fart (ja, fart och fart men ni fattar). Stegen skulle vara korta och snabba istället för långa och höga. Svanken skulle skjutas ut, rumpan hållas in och likaså magen. Ja det blev liksom så att jag skulle fokusera på att utveckla min löpstil. Det gjorde ju att jag egentligen inte funderade så mycket på om det var jobbigt eller ej. Jag sprang bara 4km men ändå. Jag springer ju kortare rundor nu för att inte belasta mina knän så fantastiskt mycket.

 

Det var en bra runda, jag hade såklart känningar i båda knäna men efter ett tag så gör det inte lika ont. Jag valde dessutom att springa otejpad - jag ville testa och se hur det gick helt enkelt. Men jag skall nog inte alltid springa otejpad men ja, igår orkade jag inte tejpa om helt enkelt.

 

 

 

Vissa rätter kan jag äta hur mycket som helst av men det gäller inte sallader. Idag tänkte jag slänga ihop en sallad och det gjorde jag. Den bestod av paprika, ruccola, babytomater, tonfisk, kokt ägg, ekologisk olivolja samt lite majonäsdressing. Det går inte att äta upp en sådan sallad. Jag blir mätt efter hälften - då menar jag verkligen proppmätt. Jag vet verkligen inte vad det är med just den salladen. Är det för att tonfisk är så fett? Jag har en halv burk tonfisk i (brukar äta samma måltid två dagar i rad). Är det för att jag häller på olivolja? Är det äggen som är mättande (lade på två ägg i halvor men åt bara upp ett). Ja, jag vet inte vad det är men den som säger att man inte blir mätt på en sallad kan slänga sig i väggen för slänger man ihop rätt typ av sallad så blir man hur mätt som helst.

 

Från en rätt till en annan - den här pizzan blir man också mätt på. Det är en speciell deg som gör att man inte orkar äta mer än någon eller några slices. Det är ju förståeligt enligt mig - fullkornsdeg, ost, banan, tomat, tomat, oliver, ananas - ja, ni förstår - mättande ingredienser. Men salladens förmåga att mätta är för mig ett mysterium!

 

Jag begav mig faktiskt ut och sprang idag och det blev hela 6km MEN det var ett riktigt slött tempo. Dock så var ju det självvalt - jag är ju tvungen att sakta ner om jag någonsin skall kunna springa snabbt. Ja, det låter kanske helt galet men så är det. Springer jag snabbare så påverkar jag just nu hela kroppen negativt eftersom knäna inte håller. Så jag valde ett typ 8min/km-tempo - extremt slött. Men det var skönt. Dessutom stannade jag efter varendaste kilometer och stretchade - bålens sidor, framsida lår, vad och lite rumpa. Det är ju lite halvtråkigt att stanna men det kändes faktiskt bättre än jag trodde att det skulle göra.

 

Så valde jag ju att springa i dem där extremt minikorta tightsen - de slutar precis nedanför rumpan och det är lite sådär nervöst att ha så kort. Men var gång någon tittade på mina ben så försökte jag få tanken "gud, nu tittar dem/han/hon på mina tjocka cellisben och undrar hur jag kan springa i så korta tights utan att skämmas" till "dem/han/hon undrar nog varför jag har turkos tejp runt mina knän och varför jag har så höga strumpor när det är så varm ute". Well, jag försöker tänka positivt. Bilen som tutade vill jag inte ens tänka på vad denne tänkte - jag har aldrig förstått vad en person som tutar på en gående/springande vill åstadkomma. Mycket skumt.

 

Ja men oavsett så tänker jag inte låta mina kroppskomplex eller vad andra tycker om mig hindra mig från att ha bekväma och svala kläder på mig när jag springer - nej absolut inte. Något som imponerar och inspirerar mig är människor som försöker förändra sin livssituation och det är ju faktiskt det, i långa loppet, som jag försöker göra!

 

 

Klockan är nu exakt 08.06 och det är alldeles tyst omkring mig. Alla sover förutom jag. Jag har varit vaken sedan 07.30, vaknade av att jag var så enormt hungrig. Men nu är magen lugn igen, havregrynsgröt med linfrön, kruskakli, mandelmjölk, mosad banan och ekologiskt jordnötssmör ligger nu som ett varmt täcke däri. Chaiteét sitter jag fortfarande och smuttar på.

 

Det är snart dags att ge mig ut på en liten runda. Jag är ännu osäker på vad det blir då jag inte riktigt vet hur knäna mår än. Båda mina knän är tejpade och det vänstra känns oerhört bra. Misstänker att det är en inflammerad slemsäck som spökar där, precis som i höften. Men tejpen, rocktape använder jag just nu, lyfter liksom upp knät och tar bort det som eventuellt retar mot slemsäcken. Förhoppningsvis kan detta påskynda läkningen. Dessutom skall den öka blodcirkulationen. Det är ju svårt och vet om man kan tro på allt nytt som kommer men eftersom jag har gått från att ha skitont till att faktiskt inte känna något alls i vänster knä så kan man ju inte annat än hoppas i alla fall. Höger knä är nog bara överansträngt och snedbelastat sedan simningen. Igår kunde jag inte alls gå på det benet (ja, alltså jag kunde inte gå som vanligt) men idag känns det mycket bättre. Så det är förmodligen det som är kruxet med det knät. I höst kommer jag verkligen satsa på att bygga upp alla muskler som stöttar knäna - det blir absolut prio ett tillsammans med bålträning för ryggen som jag ju haft problem med sedan jag var sådär 16 år.

 

När man går upp så härligt tidigt som jag gjorde idag hinner man med himla mycket. Jag har hunnit äta, måla naglarna, läsa löpartidning, uppdatera facebook och instagram och nu sitter jag här och bloggar. Jag älskar att få massor gjort på morgonen, då är jag som piggast...

 

 

I eftermiddag skall vi titta på lägenhet och eventuellt åka till Freeport och shoppa - jag skall köpa en regnjacka inne på HH (Helly Hansen) som jag kan ha i höst. Jag har ju Barbour-jackan som jag kan ha på mig men det känns lite som att jag vill ha den till lite snyggare (lätt att det inte kommer bli så men men)!

 

Ja nä, nu måste jag ge mig iväg om jag skall hinna =)