anliso.blogg.se

Inatt har jag legat vaken nästan hela natten, dels har det berott på ett ont knä men också på det faktum att jag är tvungen att ta ett beslut huruvida jag skall springa fler lopp detta året eller inte. Beslutet blir att inte göra det och även om tårarna bränner bakom ögonlocken så vet jag att det är rätt beslut. De senaste sju månaderna har varit skit för mig träningsmässigt. Jag har försökt hålla modet uppe men nu är det bara att inse fakta att kroppen håller inte. När jag sprang Prinsens minne förra året trodde jag aldrig att jag skulle klara det. Men jag var i princip skadefri efter sommarens hårda träning i Norge. Anledningen till att jag inte trodde att jag skulle klara det var helt enkelt för att jag aldrig sprungit så långt i ett sträck tidigare. Men det gick ju. I år är det annorlunda, en stukat fot blev till en inflammerad slemsäck och denna har gått över till ett ont knä - allt på samma ben. Jag har försökt att träna för att bli av med det onda genom att stärka upp mindre muskler överallt i hela kroppen. Men tiden har varit för knapp och den ena skadan leder bara till nya skador - det känns som riktigt mycket skit faktiskt.

 

När jag var hos idrottsläkaren berättade han för mig att de skador jag har haft tar mellan tio veckor och fyra månader för att läka på egen väg - därtill krävs rehabträning. Det är 2,5 vecka kvar till Prinsens minne och det säger sig självt att mitt knä inte kommer att vara bra tills dess.

 

Det låter kanske löjligt att jag tar det så hårt eftersom jag inte är någon elitlöpare och inte heller en särskilt bra löpare men även om jag inte har som mål att springa milen för sådär 25 min eller vad nu en elitlöpare springer milen på så har jag egna personliga mål och de är ju dem som håller mig igång - det är de små målen som får mig att ta på mig skorna och ge mig ut i alla väder. Jag har alla kläder, skor och elektroniska tillbehör som krävs för att min löpning skall gå så bra som möjligt men det räcker inte. Det spelar ingen roll man man har alla de bästa tillbehören om kroppen var trasig redan innan.

 

Men jag får inte deppa ihop - detta skitbeslut har gjort mig ännu mer peppad att nå mina mål som jag hade även detta året. Men det känns skönt att ha ett helt år på sig att nå dem. Jag måste bli mer resonlig när det kommer till tid. Skall jag med ett tåg så är jag på perrongen långt innan tåget går - tänk om jag kunde ha samma inställning till att nå mina kropps- och träningsmål.

 

Well, samma mål men ny tidspress. Here I come....

 

Idag tänkte jag köra en variation till min vanliga träning - vi skall åka till simhallen och simma några hundra (eller tusen?) meter. Det finns ju ett helt nytt bad här i Halmstad där jag för tillfället bor och svärisarna har noll emot att vara voffsingvakt. Men gud vad svårt det är att lämna honom, även om man vet att han är i dem bästaste händer, bara för en timme eller två. Det är svårt att lämna honom en kvart (ungefär så lång tid det tar att cykla t/r till affären haha.

 

Ja, men simning alltså. Det skall bli ballt. Jag har ju baddräkt och allt från Adidas (välanvänd - nejvisst) så det kommer ju väl till användning nu ju.

 

Lunchen idag då, ja den bestod av stekt kycklingfilé (borde väl äta kokt egentligen men jag fixar inte att äta kokt kyckling när jag har sett den i kastrullens vatten - ser såååå äckligt ut)!! Till åt jag kokt sparris och broccolibuketter (jag gillar inte broccoli egentligen men de gled ner) samt laktosfri kvarg med persillade på (nån mumsig krydda då alltså). Så nu stinker jag vitlök här i alla mina paranteser.

 

Ja nä, jag får väl sätta stopp här - inser att jag skriver precis allt som jag tänker och hur jag tänker det. Rörig boll.

 

Dags för te!

 

Jag blev ju alldeles tokhostig för ungefär 1,5 vecka sedan - vilket satte stopp för träningen. Inte helt bra känner jag. Men idag körde jag mitt första löppass efter denna vila. Jag löpte/gick 3km - fick kramp i magen efter 1,5-2km och sista 0,5km fick jag gå helt och hållet. Det gick liksom inte att stoppa det magonda och så är det ibland. Det är bara och acceptera och preppa för nästa pass. Men jag måste erkänna att jag är väldigt rädd för halvmaran som sker om mindre än tre veckor - jag är väldigt orolig över att jag inte kommer att klara det.Jag är absolut inte orolig för vad folk skall tycka och så - jag har ju haft problem hela våren och jag talar ju väldigt öppet om vilka lopp jag skall springa och så men det betyder inte att jag inte oroar mig över hur jag skall klara av att genomföra att jag planerar att utföra. Det är en sak i tanken och en annan sak att faktiskt göra det. Förra året gick det ju inte så snabbt men jag klarade ju det och det gick nästan lite för lätt - mycket lättare än jag hade föreställt mig att det skulle gå. Detta året har ju inte precis gått så lätt, Växjöloppet gick ju verkligen inte lätt och hela våren har jag tampats med höftproblem. Dessutom hade jag den förbannade fotleden förra hösten och hosta hela vintern känns det som...men det skall jag inte gnälla över nu, verkligen inte. Men ja, jag ville väl bara skriva av mig om min oro.

 

Jag använde iaf mina nya löparbrallor från Under Armour idag - supersköna och dem satt verkligen jättebra. Sedan hade jag som vanligt mina Asics Gel Foundation för mina överpronerande fötter. Very good stuff! Här är en halvdan bild på dem och här kan du köpa dem om du önskar!

 

Idag är ingen rolig dag, visserligen är det sista dagen med hostmedicin men det är en sådan där fruktansvärt varm dag idag och min kropp klarar inte av det. Jag har haft ont i magen sedan jag vaknade och allt jag äter....ja, det stannar inte kvar om man säger så. Så blir det för mig när det är för varmt. Så nu ligger jag här på sängen och kan inte tänka på något annat än mat. Satt och kikade på massa NY-bilder och insåg att YUM vad vi åt mycket god mat när vi var där!!

 

Förstå mig rätt, jag gnäller inte på solen och inte på värmen för jag förstår att alla andra tycker att det är helt underbart - men jag fungerar inte som människa när det är för varmt ute. Supertrist och jag önskar att det inte var så men det är väl bara att gilla läget. Det blir nog sängen tidigt för mig ikväll. Tanken är att jag skall köra min första löptur, på sådär två veckor, i morgon. Vi får se hur varmt det är - men jag tänkte i alla fall stiga upp tidigt. Har städat bland alla mina träningskläder idag så att det skall vara lite lättare att hitta dem - jag insåg åter igen idag att jag har hur mycket träningskläder som helst....men men det är ju bra.

 

Well, här är all mat jag tänker på....

 

I torsdags var jag med mamma i Lund och av en händelse gick vi förbi världens mysigaste lilla butik med te, kaffe, koppar, tvålar och lite annat smått och gått. Mamma letade efter en olivtvål och provade av ren nyfikenhet en lotion på sina händer. Hon gillade inte doften av just den men det gjorde jag. Märket är Crabtree & Evelyn och jag köpte en kroppsskrubb och en lotion. Kroppsskrubben är to die for - helt underbar. Igår skrubbade jag mig med den (då hade jag redan blött ner mig i duschen) och den var så fantastisk krämig, inte alls så att den löddrade. Precis så som jag vill ha den. Nästa gång jag använder den tänker jag skrubba mig innan jag hoppar in i duschen. MUMS!!

 

Vidare smörjde jag in mig med lotionen och jag dog faktiskt litegrann. Jag har alltid letat efter den där perfekta lotionen med bäst konsistens samt en god men också fräsch doft. Jag tycker att alla lotioner luktar så sött, sockrigt eller kemiskt men den här lotionen som syns på bilden nedan var perfekt - utöver det vanliga. Jag tänker aldrig byta. Produkterna är verkligen det jag behöver som duschar så mycket pga träningen. Jag skall definitivt köpa duschkräm samt handkräm från samma märke. Kanske inhandlar jag även ett lite kraftigare bodybutter också!

 

Kroppsskrubben doftar granatäpple. Klicka här för att komma till produkten där du kan köpa den online. Lotionen luktar avokado och basilika. Klicka här för att komma till den. Eller så kan du bara besöka den lilla mysiga butiken "Tehuset Java" i Lund MUMS deluxe.

 

 

När man är inne i ett träningsflow som känns väldigt bra, där man har en plan och allt fungerar ungefär såsom det skall, är det oerhört surt när man får ett bakslag i form av förkylning och hosta som vägrar att ge med sig. Man blir som paralyserad eftersom man vet om att det är kort tid kvar till loppen man skall springa men man vet också om att man inte kan träna - det går inte. Gör jag det så blir det bara värre och risken att jag inte kommer kunna springa alls ökar enormt.

 

Nu har jag inte tränat sedan den 17:e juli och då menar jag - inte ens en promenad. I början får jag sådan ångest att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Jag faller i en svacka och bara lägger ner allt som jag vet att jag mår bra av såsom god kost, mycket sömn och massor avskön stretch. Nu, först efter ungefär fem dagar har jag börjat hitta tillbaka till den goda mentala hälsan igen och sakta men säkert börjar även influensan försvinna.
Nu har jag till och med så pass bra tankeverksamhet att jag tänker vila veckan ut för att undvika att influensan blossar ut igen - jag skall vara helt frisk när jag kör igen. Då har jag möjlighet att köra två veckor fullt ut, sista veckan innan loppet måste jag ta det lugnt för att orka genomföra löpningen som jag egentligen inte har fysiken till att utföra. Men visst är det väl konstigt, jag kan inte ta en mental svacka i form av en fökylning men att ta mig runt 21km, fast jag inte har fysiken till det, det kan jag mentalt bara övertala min hjärna till att klara av. Löpning handlar ju inte bara om fysik utan också väldigt mycket om mental inställning och den får jag väl säga att jag inte INTE har!

 

Lite nya skor har jag inhandlat från Wiggle samt massa annat smått och gott.

 

 

Asics GT 2000 - skon var så himla lätt och detta blir definitivt min loppsko. Den ser typ likadan ut som min nuvarande Gel Foundation men ja, det är lite i färgsättningen som skiljer. Båda modellerna är hur sköna som helst men denna kändes som sagt lite lättare och därför blir det min loppsko.

Igår hade jag en riktig mossdag. Jag sov till klockan var över 10.00 och var helt mossig i huvudet ungefär hela dagen - inget vidare alls. I mina tankar fanns orden "du kommer aldrig klara av att komma i form, aldrig bli snabbare och aldrig få bättre kondition. Dessutom kommer du fortsätta att skada dig". Vad fasiken är detta? Det var en riktig skitdag. Jag vaknade obviously på fel sida om man säger så.

 

Men så när klockan började närma sig 18-snåret så fick jag för mig att det faktiskt fick vara nog. Jag kunde minsann inte ligga inne och slöa hela kvällen också - så fick det faktiskt inte bli. Så jag bestämde mig till en början för att springa 5km - mala på som vanligt, samma runda. Men när jag väl gav mig iväg (så vart jag kissnödig men sket fullständigt i det) så bestämde jag mig för att jag skulle springa snabbare än vanligt. Vad hade jag att förlora? Dagen kunde knappast bli sämre. Jag hade mina nyinköpta lila minishorts på mig och en långärmad tröja. Det fick bli vanliga ankelstrumpor och mina underbara ASICS gel foundation som är perfekta för mina fötter.

 

Jag går ju alltid i början och gjorde så även igår, men efter lite stretch satte jag iväg. Första kilometern sprang jag på 5.43min, benen kändes bra och andningen kändes okej. Pulsen var inte heller den skyhög. Jag körde på ytterligare en kilometer och klarade den på 5,26min. Då bestämde jag mig för att inte springa 5km utan 3km och det skulle bli mina snabbaste kilometer någonsin. Den tredje kilometern klarade jag på 5.39min. När jag sprungit dessa 3km stannade jag tvärt. Den sammanlagda tiden blev 3km på 16.56min. Det kändes så jäkla gött så jag kan inte ens beskriva känslan.

 

Mitt mål är ju att springa milen på 60min eller kortare tid än så. Det innebär att tempot jag körde igår är ett tempo som jag måste klara av att köra under 10km. Då insåg jag att jag måste ha bättre delmål. Igår var ett perfekt delmål, nästa mål får ju bli 4km under 24min, 5km under 30min osv. Det långsiktiga målet måste ju vara milen på under 60 min - det kan ju inte vara mitt första mål? Konstigt att jag alltid gör mig själv besviken?!

 

Ja sedan var det ju en annan sak som gjorde att jag firade med en riktigt god proteinsmoothie igår - jag sprang i de där enormt korta minishortsen. Jag verkligen avskyr att visa mina ben men det är liksom en viss fördel att springa i svala shorts. Men jag liksom bara gjorde det igår, det var bara att dra på sig skiten och köra och inte tänka så förbannat mycket. Så igår bara hände det helt enkelt - jag både sprang i askorta shorts och klarade 3km på under 18min. Känslan går inte att beskriva....

 

En förbannat god proteinsmoothie gjord på vatten, One Whey Pistachio Coconut (FitnessGuru), frysta hallon och färska jordgubbar.

 

Jag tror att många tänker "Om du nu är så pass skadebenägen att du drar på dig skador ofta, varför tränar du då?". Vad skall man svara på det? Jag älskar att träna och jag är övertygad om att träningen är inte det som gör att jag skadas - snarare andra saker såsom slappande i soffan eller släpande på kartonger eller pärmar eller dylikt. Ett snabbt skutt uppför trappan ouppvärmd påverkar säkerligen också. Men jag tror absolut inte att det är träningen i sig. Dock har jag på senare år försökt att förbygga mina skador genom att träna småmuskler som hjälper till att stötta de muskler som är större, jag har blivit noggrannare när det kommer till att stretcha och jag försöker att variera min träning - det är inte helt rätt när man inte har tillgång till ett gym men det är genomförbart bara man har lite disciplin. Såhär tränar jag just nu:

 

 

 

 

 

 

 

Det är väl egentligen det jag kör just nu för att komma i min bästa form inför de två lopp som jag vill springa. Jag har ju haft en stukad fot tidigare och jag måste faktiskt säga att den är så bra som den kan bli. Höften är helt okej, jag får känningar ibland men det är inget jag lider jättemycket av. Vänster sida av ryggslutet gör ont, där gör det nästan alltid ont och det är tyvärr något jag har vant mig vid - men med mycket stretch och rätt träning så känns det i alla fall bättre.

 

Igår körde jag milpass - det tog ca 70min och jag hade bara två kilometer som tog längre än 7 min. Min snabbaste kilometer var den sista som låg på 6,30. Nu skall jag alltså träna ner tiden så att jag hamnar på 6 minuter. Igår var det värmen som påverkade och två vidriga huggormar som var påkörda (lika vidriga påkörda som levande) men jag fortsatte iaf att köra. Under den tredje kilometern korvade sig tejpen runt foten och jag fick stanna, knyta upp dubbelknuten på skon, korva av mig kompressionsstrumporna och dra loss tejpen. Det tog sin lilla tid. Som tur är finns det gott om papperskorgar på stranden där jag springer - det är underbart skönt eftersom jag INTE kastar något i naturen som inte kommer därifrån.

 

Jag hade även smörjt in mig med min basilikakräm och tro det eller ej - den fungerar. Jag smörjde in panna och öron och även om någon fluga kom i närheten så var det inte en enda som hängde sig kvar. Perfekt ju!

 

Jag gav mig även på att pressa mig själv lite extra även om det aldrig höll i hela kilometrar men jag fick upp pulsen till 190-192 vilket kändes asgött. Idag har jag faktiskt träningsvärk i låren och en liten känning i höger knäväck men jag skall massera ikväll så att jag är redo för morgondagens träning. Jag längtar faktiskt redan!

 

 

 

 

 

I torsdags fick jag lusten till den där underbara löpturen och det är en speciell känsla när kroppen bara skriker efter att få röra på benen och få upp flåset rejält. Så jag bestämde mig för att ge mig ut i skogen alldeles själv för att bara vara och framförallt våga. Jag är himla rädd för att ge mig ut på okända marker eftersom jag är otroligt rädd för att springa vilse. Men jag hade kollat upp rundan på kartappen i Iphonen och hade ett hum om vart jag kunde springa. Jag hade räknat in att jag förmodligen skulle bli tvungen att kolla appen emellanåt vid korsningar av olika slag och tiden för detta fick bli max 5 sekunder - snabba puckar. Jag börjar, precis som man skall, med uppvärming i form av promenad i raskt tempo. Kroppen känns bra och allt annat är också som det skall. När första backen kommer, drar jag igång Runkeeper och startar löprundan. Första kilometern går kanon - inte så snabbt men lagom snabbt för att få upp flåset. Så svänger jag av asfaltsgatan och ger mig upp på en skogsväg fylld av halvstora stenar - här börjar helvettet. En flugsvärm får av någon anledning för sig att förfölja mig. Jag viftar lite lätt i början men utan resultat. Samtidigt måste jag hålla koll på så att det inte finns massa ormar i diket bredvid mig och min irritation börjar stiga. Vid min första korsning måste jag ta upp kartan för att kolla vart jag skall - då bestämmer sig ytterligare ett gäng flugor sig för att sällskapa med resterande bihang jag redan har efter mig. Jag svänger med armarna efter mig och kan inte se skärmen med kartan ordentligt. Jag får bokstavligt talat panik och det som skulle ta fem sekunde tar snarare 2-4 minuter - man tappar till slut tidsuppfattningen. Så har jag det under hela min löprunda och vid varenda korsning. Hela rundan går alltså åt helvette och jag skriker högljutt rakt ut i skogen "Låt mig vara era jävla skitdjur" samtidigt som jag viftar med armarna, sprutar med vatten och ja, gör allt annat än håller fokus på löpningen. Jag tänker att jag hellre blir jagad av vargar (som också är min stora skräck när jag är i skogen) än av massa kryp som inte fyller någon funktion what so ever!

 

När jag anländer hem är jag så besviken att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Jag säger till mamma att jag minsann skall köpa en mygghatt som jag kan ha när jag springer. Hon föreslår då att jag kan stoppa basilikablad innanför mitt pannband - jag tänker då genast att jag skall krossa basilikablad och smörja in hela mig med röran som blir. Nu har jag gjort röran och ikväll skall jag prova den.

 

Finns det något värre än underkläder som inte sitter som dem ska när man skall träna - skaver eller åker in någonstans där dem absolut inte hör hemma. Jag beställde nya trosor från Casall från Sportamore och jag säger bara WOW. Helt fantastiska - jag kände inte ens att jag hade dem på mig och inte skavde eller åkte dem in någonstans. Dem var inte heller för varma - så söker du sköna underkläder att träna i hittar du de jag beställde genom att klicka på länken nedan:

 

 

 

Jag måste faktiskt erkänna att jag är en antingen/eller-person när det kommer till träning. Även om jag inte är vare sig en stark eller snabb löpare så kör jag på och har svårt för att ta vilodagar. Idag är min tänka vilodag som jag vet att jag behöver men jag vet redan nu att jag inte kommer vila idag - det ligger liksom inte i mitt DNA verkar det som. Jag har tänkt att jag skall köra löpning en dag, promenad dagen efter och vila den tredje dagen. Under dessa dagar kör jag även blandad styrka för både över- och underkropp med inriktning löpning, alltså stärka de muskler som jag inte kommer åt när jag löper men som gör mig till en starkare löpare. Då borde jag springa ungefär 3 mil i veckan - enligt min knasiga uträkning.

 

Men tillbaka till vilan. Jag kan inte vila. Det är säkerligen dels för att jag är rädd för att tappa suget men också för att jag är rädd för att jag kanske "just den dagen" kommer få till värsta bästa rundan med skönaste kontakten med musklerna.

 

Förra sommaren tränade jag som en mindre galning under tiden jag jobbade som aktivitetsledare på ett hotell i Norge. Gymmet var inom gångavstånd från både jobb och bostad och backarna var höga och jobbiga - vilket ledde till att jag blev så pepp så jag kunde liksom inte sluta. Det var en så härlig känsla att pressa sig till sitt maximala. Trots att vi festade en del under tiden jag var där (vilket inte alls var tanken) så gick träningen hur bra som helst. Idag kan jag se tillbaka och förstå att denna hårdträning förmodligen låg till grund för min kraftigt stukade fot som kom i slutet på augusti. MEN, vilken känsla det var att komma hem till Växjö och springa där det knappt finns en enda backe. Det kändes som att jag aldrig hade gjort något annat i hela mitt liv. Jag bara flög fram (läs mina ord med en nypa salt) kändes det som. När jag sedan stod redo för att springa min allra första halvmara, efter att bara ha sprungit två milslopp med ett års mellanrum i hela mitt liv, var jag så sjukt nervös. Vad höll jag på med? Vadå springa 21km? Har jag blivit helt från vettet? Jag minns att jag hade så otroligt ont i magen precis innan starten och bra många kilometer funderade jag långt om länge om jag trots inte skulle vika av i en dunge och kissa. Men det är precis som att man måste fokusera eller snarare FIXERA vid något för att ta sig igenom. När jag kom i mål var jag ju inte ens kissnödig haha.

 

Men jag klarade loppet trots mina farhågor att inte göra det och jag tror att den där rädslan för att "vila och tappa suget" var anledningen, för det var ju inte många dagar förra sommaren som jag INTE tränade - de går förmodligen att räkna på en hand. Jag vilade inte. Som jag skrev innan så var det förmodligen anledningen till att jag stukade min fot - men idag kan jag ju räkna ut hur korkat det var att gå på ett Zumbapass bara två dagar efter att ha sprungit 21km för första gången i hela mitt liv. Det tar ju sin lilla tid för muskelfibrer att läka.

 

Men i år har jag inte samma förutsättningar som jag hade förra året, jag har haft en skadad fot och en skadad höft. Jag har haft en viktökning på 7 kilo som jag har varit tvungen att gå ner. Jag har fortfarande 1,8 kilo kvar till första målet för min viktnedgång sedan är det fyra kilo till som jag behöver tappa fram till loppet/loppen - jag måste bli lättare. Men jag är otroligt bestämt när det kommer till att klara det. Därefter har jag 3 kilo till kvar så är jag klar med viktnedgången - då är jag tillbaka där jag startade för snart 6 år sedan då jag av någon anledning tappade fokus och började trycka i mig alla onyttigheter som jag kom över - uäck säger jag bara!

 

 

Well, nu kanske mitt motstånd till vila är mer förståelig. Jag har varit skadad, jag har för många kilo att springa med och i år skall jag springa två halvmaror.....två helger direkt efter varandra.Men inte är det väl samma sak att springa två 21km:s-lopp två helger i rad som att gå på ett Zumbapass två dagar efter ett lopp? Nä, det kan det inte vara!

 

Jag har startat en detox. Det gör jag nästan var sommar och ibland även vid en annan tidpunkt under året. Det är när jag känner att kroppen är i obalans och jag behöver en "omstart" (som om jag vore en maskin haha)!

 

Jag började iaf i måndags, men eftersom vi hade flyttdag då så gick det sådär vilket gjorde att jag bara drack drycken och te under förmiddagen. Men sablar i bananer vilket fart det blev. Under lite mer än en timmes färd med bil var vi tvungna att stanna tre ggr eftersom jag var tvungen att kissa. Helt otroligt med vätska jag har bundit i min kropp, för det är bara vätska som frilöses i början.

 

Men i tisdags var jag igång på riktigt, 1,5l detoxdryck och tre olika tesorter att dricka vid tre tillfällen under dagen. Jag dricker då såklart: morgon, lunch och kväll. Jag var riktigt trött i tisdags och som tur var ville min lilla valp också sova massor. Till lunch kokade jag ihop rödbetor, svag buljong, broccoli och ärtor till en tjock soppa. Jag fick frågan om den var god och svaret blev ungefär "En köttbit är god, soppan är ätbar". Men att det smakar guddomligt är inte alltid det viktigaste för mig. Jag vill inte drivas av god mat även om jag älskar att äta god mat. Ibland vill jag trycka i mig saker som jag vet att min kropp och mitt sinne mår bra av. På kvällen gav jag mig ut och sprang 1 mil, dels på stranden, dels på asfalt. Efter 3km tänkte mitt dumma nöt, "Ja men nu har du ju bara 7km kvar till en mil så det är väl bara å springa på". Jag vet inte hur jag resonerar med mig själv ibland men jag lyckades ta mig löpandes 1mil iaf så det var rätt gött. När jag kom hem blev det en proteindrinksblandning mellan whey-protein och casein eftersom klockan var närmare 21.30 på kvällen. Jag orkade faktiskt inte äta något mer än melon till det.

 

Igår onsdag var jag hungrig som en som inte sett mat på år och dar vilket innebär att lite alltmöjligt slank ner i muntratten. Men jag kände lite som "whatever" och körde mitt race liksom. Det var inte i närheten av så mycket som jag i vanliga fall hade lyckats trycka i mig så även om vanan ATT trycka i sig fel föda så tryckte jag inte i mig den mängd jag i vanliga fall skulle kunnat göra - känns oerhört bra måste jag säga. En bra och långsiktig förändring där. Klapp på axeln. På kvällen gick jag ut på en promenad, det blev 9,8km eftersom jag ringde mamma och snackade - det var ju hur gött som helst. Jag tänkte inte ens på att jag gick så långt fören jag tittade på Runkeeper i efterhand.

 

Idag har det gått superbra såhär långt. Frukosten bestod av musli med mandelmjölk och te och förmiddagsmålet bestod av vattenmelon. (Mindre bra att äta vattenmelon under detox om man inte är nära en toa - konstant kissande.) Nu har jag precis ätit en halv sallad till lunch med: sallad, paprika, minitomater, gurka och tonfisk samt massor med balsamvinäger och olivolja på - inga kryddor. Det känns kanon. Jag äter upp resten av salladen innan det är dags för Gyllene Tider i Halmstad - så himla kul.

 

Ja sedan blir det ju en massa små promenader med lilla Lloyden - han är ju för go. Vi brukar gå ner på stranden och promenera och han bara älskar att gräva och springa runt och ruska på huvudet med tång i munnen haha. Så himla söt verkligen. Idag fick han dessutom leka med en 2,5-åring flattehane från Norge. Dem hade så himla kul trots den massiva storleksskillnaden. Synd att jag inte tog kort. Men det gjorde jag i tisdags när han lekta med bordercollien - dem hade också sjukt kul!