anliso.blogg.se

Jag är fullt medveten om att jag är en person som hela tiden måste hålla mig själv lite tillbaka. Jag vet om att jag är en person som behöver vara mycket för mig själv och det håller jag hårt på. Men just nu är min hjärna överfull och det går inte att få ro till att göra något för huvudtaget. Jag har träningsvärk sedan mina 8 km i söndags och det stör mig något så sjukt mycket. Om en månad skall jag springa mitt första lopp, en mil och nu kan jag inte springa 7km utan att få träningsvärk? Hur kommer det gå? Å så skrivandet, jag har all denna tid eftersom det är lov men jag får inte ro för huvudtaget eftersom jag bara vill träna och jag tycker att det jag har skrivit är så dåligt och banalt att jag vill kräka på hela boken. Jag har stor lust att bara trycka ner den i den virtuella papperskorgen och bara glömma att den någonsin skrivits. Jag vet att jag måste redigera, jag hatar att redigera. Blääää på allt just nu. Kanske är det huset som gör att jag inte får ro? Kanske är huset för stort? Kanske behöver jag ett minikrypin där bara jag, datorn, en fåtölj och en säng får plats. Ja, kanske är det de jag behöver. Men nu har jag det inte så. Jag blir så sabla förbannad på mig själv över att jag skall vara så sabla virrig. Nej, jag får ge det ett nytt försök ikväll när det är mörkt. Det är precis som att hela världen känns lite mindre när det är mörkt. Men jag är så stressad att jag får panik. Så stressad över att jag berättat för någon över huvudtaget att jag har skrivit en bok eller ett manus som kan bli en bok. Varför gjorde jag det? När andra vet blir jag bara mer stressad över vad andra tänker och tycker. Jag måste verkligen försöka hålla saker inombords i fortsättningen tills jag är nöjd och allt är klart!

 

Ja, det får nog bli en löprunda nu!

 

Jag saknar New York som en annan galning.....

 

Jag har en endaste gång provat att dricka kaffe för att bli pigg inför ett löparpass - det gick sådär. Jag kunde springa 3 km och sedan klappade magen ihop fullständigt. Jag fick i princip smyga hem för att lugna min stackars mage. Lesson learned well, nu dricker jag inte kaffe om jag absolut inte behöver. Men så har jag funderat, koffein är ju rätt så bra men inte i kaffeform. Så nu har jag köpt koffeintabletter på apoteket, dem kostar nästan ingenting för 30 tabletter. Jag är väl inte precis den som gillar att stoppa i mig medikament av olika slag men jag tycker att det kan vara värt att prova. För om jag kan slippa få ont i magen, så som jag får av kaffe, så kan det lätt vara värt det. Många dricker ju just kaffe för att få fart på magen men det är inte mitt problem om man säger så. Härlig information jag delar med mig av nu.

 

Man kan i alla fall ta 1-2 tabletter 3 gånger dagligen. Jag har tog två till frukost och två till lunch. Jag tänker inte ta fler idag. Frukosttabletterna kände jag inte av direkt, alltså jag fick kanske mer energi, svårt att bedöma men jag kände mig inte precis piggare. Men nu, efter lunchtabletterna, känner jag energi ända ut i fingertopparna. Lite läbbigt faktiskt. Det är så jag upplever att träningsfolk beskriver att Celsius fungerar. Men Celsius gav mig ingen energi what so ever. Dyr och onödig om man frågar mig. Så jag kör nog faktiskt på koffeintabletter vid behov framöver, så får vi se om jag får mer energi eller om det bara är nu i början. Det är ju lite dubbelmoral hos mig när jag skriver att jag behöver energi för egentligen är jag extremt full av energi i kroppen men slut i huvudet av solen, våren, jobbet.....svårt att förklara. Jag behöver något som hjälper mig att använda den extrema energi jag har, ja jag kan inte beskriva det bättre än så. Dessutom har jag varit så off och rädd sedan jag stukade foten i augusti förra året, det var ett sådant förbannat bakslag men jag har lärt mig min läxa - vila minst 1 vecka efter det att du har sprungit ett lopp på 21km för första gången och inte precis har fysiken till att egentligen klara av det. Gå alltså inte och träna Zumba (som jag för övrigt älskar men inte har tränat sedan stukningen) fören kroppen fått vila ordentligt.

 

Ja, sedan var det ju dags att beställa nya skor från ASICS. Jag beställer från England eftersom priserna är bättre. Man måste betala dem direkt men det har fungerat bra de gånger vi har beställt. Eftersom löpningen är något som jag känner får mitt hjärta att dunka är det värt att lägga ner lite extra på ett par bra löparskor, men man behöver ju inte betala mer än man behöver. Jaja, rabbel, rabbel - dags att göra något vettigt.

 

Lite inspo:

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt "Nu får det vara nog" och så går det någon dag och inget händer. Jag har precis alla redskap som krävs för att bli den jag vill vara men något i min dumma boll har hela tiden hållit mig tillbaka. Jag lägger upp träningsschema, följer inte. Jag köper träningsredskap, använder inte. Jag köper gymkort, går inte dit. Jag klarar av att löpträna milen, orkar inte fler gånger.

 

Så kommer solen, min stora fiende. Vårdepression kallar läkarna det, depression my ass säger jag. Jag är inte deprimerad för huvudtaget. Jag har varit deprimerad, jag vet hur det känns. Å att skriva det här sen då, ja det är väl upp till mig och absolut inget att skämmas över men när jag inte är deprimerad skall jag inte heller få en diagnos att jag är det. Det gör mig ilsk som ett bi. Solen gör mig tröttare än vilket träningspass som helst. Jag vill bara gå och lägga mig. Om jag får höra hur underbar solen är en gång till faller jag samman och börjar gråta.

 

Förra året gick jag till en ny läkare. Hon berättade för mig att jag kunde prova att sluta med gluten och laktos, att dessa ämnen kunde ge en retning på hjärnan som orsakar trötthet. Jag orkade hålla fast vid dieten i 12 veckor ungefär och det hjälpte men hujedamig vad komplicerat och dyrt det var att  äta på detta vis. Så tröttheten sitter fastetsad i ögonen fortfarande vilket gör att jag inte kommer igång. Jag orkar ingenting men är för övrigt glad, inte deprimerad.

 

Jag har under ett tag nu hållit mig borta från allt vad sociala medier heter eftersom jag vet om att man blir påverkad av det man läser även om man inte tänker på det. Lågt GI, LCHF, Stenålderkost, Ät efter din blodgrupp - men give me a break.....down om det kommer fler förslag på hur man skall äta. Jag orkar inte läsa om det, påverkas, ha en åsikt och prova på allt omedvetet. Nej, jag måste köra mitt eget race. Jag har utbildat mig inom kost så jag vet ju hur allt fungerar i kroppen och behöver inte läsa om allt hittepå som bubblar upp överallt och jag måste framförallt få tänka så här utan att någon behöver ha någon åsikt.

 

Nu när jag sitter här och skriver har jag säkert frippla dubbelmoral men helt allvarligt talat, vem blir inte förvirrad över allt man skall tänka och tycka om. Jag kan inte själv hålla reda på vad jag tycker, anser och tänker. Ja menar, två dagar senare kanske jag har ändrat mig. Man måste väl få ändra sig?!

 

Ja, men vad är det då som får vara nog. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte leva i en kropp som inte är min. För detta är inte min kropp och jag äger ändå den jag är inuti och nu bestämmer jag mig för att den som har betuttat sig i min kropp och valt att sätta sig ovanpå inte får vara där längre. Jag tänker göra det på mitt vis.

 

Är jag rädd för att få en ny ätstörning. Ja, jag är skiträdd. Vem som helst som har haft en ätstörning skulle förmodligen känna likadant. Jag är livrädd för att ett beteende som jag har en fallenhet för att ta efter skall hoppa på mig och få för sig att styra mitt liv. Men jag tänker göra allt för att det inte skall hända. Jag vill ju inte att det skall hända, vem skulle vilja det. Det är ju ingen som vaknar på morgonen och drömmer om att få en ätstörning.  Men jag kan ju inte gå omkring och vara så förbannat rädd hela tiden. Det är ju inget liv. Det är framförallt inte mitt liv, så tänker jag inte leva. Så hur tänker jag nu göra detta? Ja, det tänker jag då banne mig inte skriva om här. Då skulle folk förmodligen rynka på näsan och tycka att jag har blivit galen. Ja men tyck det då, då får jag väl vara lite galen. Jag har i alla fall aldrig drömt om att ha fötterna på jorden. Jag är helt enkelt lite svävande.....hela tiden!