anliso.blogg.se

Det har varit en tung period för mig och därför har jag valt att inte skriva något för huvudtaget här. Det finns liksom ingen mening att skriva när det inte finns något att skriva, när kroppen och hjärnan i alla fall inte samarbetar. Men nu skriver jag, nu vill jag skriva.

 

Var dag, just nu, är för mig ett litet uppvaknande. Det sker små små små framsteg i mitt inre, såväl i själen som inuti kroppens fysiska delar. Det känns skönt och även om jag har tunga stunder nästan var dag så går det framåt.

 

Igår läste jag en artikel, som var det som triggade igång min hjärna och gjorde mig förbannad samtidigt som jag kände att det inte är okej att det är så. Jag läste en artikel som handlar om HSP (Highly Sensitive Person). Man skulle ju kunna tro att det är ytterligare en diagnos som kan sättas men det är det inte. Det är i själva verket ett karaktärsdrag som enligt forskning 15-20% av befolkningen har. Det innebär att man är känsligare än andra och har svårare för att stänga ute allt som sker omkring en för att beskriva det kort. Jag läste kommentarer nedanför som helt vanliga människor hade skrivit och var och varannan kommentar skrev att de kände igen precis varenda punkt som innefattar att vara HSP. Men det som fick mig att reagera och bli väldigt ledsen var att säkert 95% av kommentarerna handlade om att de blev behandlade med antidepressiva läkemedel, inte för att de egentligen behöver tabletterna men för att om man besitter detta speciella karaktärsdrag så passar man tydligen inte in i normen och måste medicineras för att göra det. Hur kan det vara så? Hur kan man medicinera bort människors personlighet? Något inom mig triggades igång något så enormt av denna artikel och något inom mig är nu på en pilgrimsfärd till att vara allt annat än vad normen säger.

 

Min pilgrimsfärd började egentligen på riktigt idag då jag bestämde mig för att ge mig ut på en löptur. Löpning handlar till stor del, enligt normen, om att förbättra resultat. Man skall springa längre och snabbare än alla andra eller så skall man springa lika snabbt och långt som alla andra. Well, jag tänker inte följa denna förbannade norm längre - det tar bort det roliga med löpningen för mig och säkerligen för många andra. Det finns inga planer i världen inom mig att jag skall bli en "löpare" på heltid och ha det som yrke så jag slår bort det där med att förbättra och förbättra för jag är trött på det!

 

Jag bestämde mig för att idag skulle jag springa som en snigel och det är okej att springa som en snigel. Jag har, efter alla mina förbannade skador, inte kunnat löpträna på hur länge som helst. Å vem blir lycklig av att jag springer snabbare och skadar mig? Inte jag i alla fall. Så nu, när jag äntligen är skadefri, begav jag mig ut på min tredje löptur sedan den 22 sept. Det är alltså fem dagar sedan jag startade. Jag har sprungit tre kilometer de andra två gångerna enbart för att känna efter om skadorna verkligen är läkta. Tre kilometer har inte varit några problem skademässigt men ack vilken försämrad kondition. Well well, det är ju bara att acceptera att kondisen inte är som det har varit men fuck it. Jag orkar inte bry mig. Det är bara att kämpa på.

 

De andra två gångerna var jag väldigt fixerad vid att springa någon sådär snabb kilometer och det gick väl att kämpa sig ner till strax över 6 minuter. Men idag, idag skulle jag springa för att det var skönt, för att jag kan och för att jag älskar att springa. Så kilometertiden kunde bara ta och gömma sig någonstans för jag ville inte ha med den att göra. Nu är jag hemma igen och inser att jag hatar tid, jag har alltid och kommer alltid att hata tid. Tid är lika med stress. Dagens löptur handlade inte alls om tid...jag hade zumba i huvudet medan jag sprang, jag var ute och festade med tjejerna i huvudet och så hade jag zumba igen. Å vet ni vad, det var nog en av de bästa löpturer jag någonsin varit med om och jag inser att jag är en snigellöpare - jag tycker om att springa längre turer men jag vill springa som en snigel. Idag kom jag över fem kilometersdistansen utan att fundera så mycket. Vad spelar det för roll om det tog 25, 30 eller 65 minuter? Jag var i en Utopi - en värld där bara jag fanns och där livet var bloody fantastiskt.

 

Så nu har jag skrivit världens mest snurriga inlägg, men vet ni vad? Det är jag. Jag är snurrig....men jag är också extremt strukturerad, kreativ, glad, sprallig, energisk, djup, känslig och en jäkla massa andra saker i en och samma kropp. Vissa dagar är jobbiga och vissa dagar är bra, men så är det väl egentligen för alla....eller? Kan vi människor inte bara få vara dem vi är, kan vi inte bara få leva och skilja oss från varandra precis lika mycket som vissa påminner om varandra? Kan vi inte bara låta bli och medicinera bort karaktärsdrag hos människor och kan vi inte bara få löpträna i snigelfart om vi vill?