anliso.blogg.se

Igår gick vi upp strax innan sju och gav puppen mat. Jag fixade frukost och fortsatte förberedelser inför löpturen genom att skapa en ny spellista på Spotify. Bra mat, bra kläder, bra skor,  bra sömn och bra musik - det är allt som behövs. Jag letade till och med fram mitt vätskebälte och blandade i ordning en energidryck bestående av vatten, lite juicekoncentrat, en återhämtningsbrus (magnesium & elektrolyter) och dextropur - smakar inget vidare men är himla bra. 

När klockan var mellan 10 & 11 begav jag mig och planen var att springa 7,5km in mot Halmstad och tillbaka igen   - sammanlagt 15km. Jag har aldrig sprungit just den distansen förr men det kändes som en bra utmaning. 

Jag sprang i mitt eget tempo och det kändes himla bra, inga smärtor och inga kramper. Under de första 4km:a regnade det rätt rejält men jackan var vattentät och brallorna var struntsamma om de blev blöta. 5km kändes bra och även 6km men av någon anledning missade jag infon om den 7:e kilometern och sprang 8km vilket gjorde mig lite paff. Vänd vänd vänd - 8km tillbaka. 

När jag bestämde mig för att springa 15km var tanken att jag kunde ringa min älskling om jag inte pallade hela sträckan men jag visste själv att jag aldrig skulle ge mig och ringa honom. Det är bara sådan jag är. 

En mil kändes fint och även 11km men sedan började det bli tungt. Benen började domna eller vad man ska säga, dem känns stumma. Jag springer ju oftast på asfalt pga att det är jämnt underlag men det tar såklart hårt på knän och ligament. Men det var bara att köra på och det gjorde jag. När jag hade runt 100m kvar stannade jag och bara: Nej, jag vill inte vara med längre! Men seriöst, 100m är ju löjligt. Så jag började springa igen och sprang den sista sträckan och in i mitt fantasimål. 15km avklarade. En härlig känsla. 

Under hela rundan gick jag nog sammanlagt runt 30m för att dels för att fylla på med vätska men också efter att ha stannat några sekunder för att stretcha. Förebyggande av skador går före tid. Det tog aslång tid att springa: 1h & 50min. Men det bryr jag mig inte om - tiden är oviktig för mig. 

Idag känner jag mig helt okej. Jag är slutkörd i vänster knä och har lite svårt för att äta större mängder fortfarande men det går framåt bara jag får äta under lååååång tid samt vila benen. 

Jag är stolt - 15km är en bra distans. Denna veckan har jag nu klockat sammanlagt 21km. Det känns kanon och jag närmare mig mitt mål!! 

En halv burl kesella fick jag ner efter några timmar. 

En clementin tog runt 30 minuter att pula i sig. 

Frukosten idag tog ungefär en timme att äta. Det är inte det att jag inte är hungrig men det är bara svårt att få ner maten. Jag är väl fortfarande trött. 

Då var det fredag igen och jag ser fram emot en underbar helg med massa....ledigt?! Lilla LLoyd måste "strutt-tränas" inför utställningen i slutet av november och så skall han såklart få spårträna rådjursklövar också. Lite kluven är man såklart över det faktum att man har rådjursklövar i frysen men vi äter nästan bara vilt såsom älg och rådjur och LLoyd älskar att gå drev i skogen och bara lukta upp massa spår så jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det. Jag äter hellre viltkött eftersom jag vet att de djuren har haft en lyckligt liv i skogen till skillnad från många andra djur på slakterier. Dessutom kastar vi ALDRIG något kött - vi äter upp allt och givetvis får LLoyd ta del av köttet också. Tänk så mycket kött som kastas i affärerna - så många djur som slaktas i onödan? En dröm är ju att ha en så pass stor trädgård att man kan odla sina egna grönsaker och till det äta viltkött - ekologiskt och sunt. 

 

Jag har börjat rensa lite i mitt liv. Jag satt och funderade på det häromdagen - ja, det faktum att jag följer hundratals fitness-sidor på instagram, bloggar jag läser som inte ger mig något, kurser som enbart får mig att vilja trycka huvudet genom en vägg (något överdrivet) och allt sådant som inte ger mig något. Nu har jag avföljt en himla massa fitness-sidor på Instagram - det låter kanske trivialt men finns det något mer irriterande än alla dessa små "textrutor" med något dåligt formulerat "tips" eller "statement" och alla sidor vidarebefodrar varandras eller har miljoner "shout-outs"! Oh dear, I do not need that in my life. Avfölj, avfölj, avfölj!! Nu tycker jag att jag följer vettiga instagrammare, som ger mig något. Jag vill ju se bilder, se verklighet, få inspiration och må bra när jag ser alla bilder - inte irritera mig. Å så trivialt egentligen. Men ja, nu är det så. Jag har rensat bland bokmärkena bland bloggar också - det är så många bloggar som skriver om samma sak och det är ju värdelöst att läsa. Jag vill läsa genuina bloggar som har något att säga - typ Annas blogg!! Hon är någon som man kan inspireras av då hon skriver om sitt företagande, tankar kring himmel och jord, fotograferande, inredning, konst - ja allt det där som jag vill läsa om. Finns det fler bloggar som hennes? Upplys mig då?

 

Sedan är det ju löpningen - jag vet inte vad jag skall säga om den just nu. Det har gått 28 dagar och jag har sammanlagt sprungit 5 mil - det känns faktiskt lite minimalt. Fem mil på en månad ungefär vilket innebär ungefär 1 mil i veckan - is that all I've got eller? Nä, det måste bli lite skärpning på den fronten om jag skall lyckas nå mitt mål - som enligt mig inte är så fantastiskt högt satt. Men ja, vi får se hur det går. Den här veckan är det ju 4x3km som gäller och jag har två pass kvar. (Gud vad störigt att jag blandar siffror och bokstäver när jag skriver siffror?!) Ett pass idag och ett pass på söndag. Igår hade jag ett pass och det regnade när jag sprang. Regnet får mig att vilja springa längre - det har väl att göra med syret i luften som får en att bli helt....euforisk eller nåt? Bästa musiken har jag just nu också (In-Grid med In-Tango) så göttiga ljud i låten så jag blir alldeles springig. Well, härlig känsla är det. Har även testat att springa till lugnare låtar för att tagga ner inombords (Down med Jason Walker & Cut med Plumb) mycket bra låtar. Sedan har jag hittat femhundrasjuttioelva (bokstäver) versioner av Sinéad med Within Temptation och massa härliga Dj's. Well, musiksnack var det här jag. Duktig på att hålla spåret? Nejvisst! Men sådan är Linnéan...

 

Jaha, nä jag får la ta och ta tag i min skrivuppgift nu....due next friday men det är skönt att vara i tid...me likey.

 

 

Så vad händer. Well, still no house...men när det kommer till träningen känns det gött. Det är go i mig än. För någon vecka sedan sprang jag 11km, så jag har ökat från 5km till 11km på rätt kort tid - det är både lite fy mig och heja mig. Jag har ju lovat mig själv att ta det lite lugnare och inte öka för snabbt men det ösregnade under sådär 8km och det kändes helt underbart. Så jag körde helt enkelt på. Förra veckan körde jag en 8km:s tur och också den kändes bra. Men nu har jag fått sänka distansen till 3km pga min rygg - som vanligt är det min rygg som strular. Men det ska nog gå vägen - värme, stretch och styrka - tre ord som har blivit ett signum för min rygg! Den är veckan har jag planerat att utföra 4st 3km:s-rundor - jag vill inte tappa så jag måste liksom köra på. Huvudsaken är att jag kombinerar med styrka, värme och stretch så blir det nog bra! 

Jaha, nä men då var det väl dags för ett styrkepass - vila från löpningen idag! 

Bild från gårdagens pass - älskar mina nya kläder från Sportamore - passade på när jag fick skattepengar från Norge och när Sportamore hade -20%!! 

Villket uppvaknande, en helt ny månad. Morgonen började med ljudet av LLoyds små tassar. Han kommer alltid in till oss på morgonen, hoppar upp med framtassarna och vill kela (läs: ha mat). Men det är himla mysigt att vakna så. IBland sover han lite längre men ringer husses klocka då tassar han in direkt. Mys.

 

Jag var riktigt trött i morse, visste inte alls hur jag skulle komma upp. Har överansträngt lårmuskeln också så det blir bara en promenad idag. Tur att jag bara körde 3km i söndags och inte 5km. Det är bra att lyssna på kroppen och nu i början, efter ett långt uppehåll med massa skador, är det extra viktigt att vara lyhörd. Men det är otroligt skönt att kunna löpträna igen, det känns i hela kroppen. Att få träningsvärk i musklerna i låren och runt knäna känns helt otroligt. Jag läste en krönika en gång i Runners World, där stod det något om att "såklart att det skall göra lite ont, det vore väl konstigt annars" och det tänker jag på var gång jag är ute och tränar när det börjar göra ont eller man börjar få mjölksyra eller att musklerna börjar bli trötta. Det är ju såklart viktigt att skilja på ont och ont.

 

Jaha, ny månad alltså. Det känns som att året springer iväg från mig som att tjoff så är det 2014. Men jag antar att det inte gör så mycket, det är ju inte direkt någon större skillnad på 31 december 2013 och 1 januari 2014?! Kanske är det så att jag redan är inne på nästa år. Beställde till och med en kalender för 2014 (suck). Jag skulle ha en för 2013-2014 och ja, det blev fel. Så jag fick beställa en till för detta året fast halva året redan har gått och lite till. Jag ville ha en likadan som för 2014 "Coelho"-kalendern. Det är så himla fin och det står så fina saker i den. Så nu är den för 2013 beställd och jag hoppas att jag får den nu i veckan. I need to straighten things out just nu. Lever i en liten bubbla känns det som.

 

Idag har förövrigt även varit en stor dag för mig eftersom jag lyckades skriva ett kapitel på mitt nya manus. Det var en sådan enorm känsla att kunna göra det. Jag tände ljus och så bara fick jag värsta jävlaranamma från ingenstans och bara skrev. Jag skriver inom en helt ny genre som jag tror är mer min genre. Mitt förra manus var väl lite mer åt ungdomsbok eller chiclit-hållet och det är bara inte jag. Jag lämnar den genren till de som är duktiga på det. Mitt blir bara banalt, bananskalsbanalt dessutom. Nä usch och fy. Nu skriver jag verkligt fast påhittat. Jag har tagit verkliga händelser och blandat med hittepå och det är en helt ny värld. Dessutom utspelar den sig inte i en tid då jag har levt och det är sjukt spännande att gräva i detta. Det är som att uppleva en helt ny tid, som att vara med i en film eller se på när en film spelas in som åskådare. Helt otroligt mysigt. Vissa saker som berättas för mig triggar igång min fantasi till så den grad att jag nästan får svårt för att skilja på vad jag har varit med om och inte - ni vet som att vara i en drömvärld. Ja, alltså jag har ju inga problem att skilja på verklighet och historia men ni vet dofter, former - allt sådant. Well well, jag skall sluta och flumprata nu och göra något vettigt. Puppen sover nu så det är dags för en promenad med mig själv och I-phonen.

 

Det var dagens flummiga inlägg det - jupps!

 

Det har varit en tung period för mig och därför har jag valt att inte skriva något för huvudtaget här. Det finns liksom ingen mening att skriva när det inte finns något att skriva, när kroppen och hjärnan i alla fall inte samarbetar. Men nu skriver jag, nu vill jag skriva.

 

Var dag, just nu, är för mig ett litet uppvaknande. Det sker små små små framsteg i mitt inre, såväl i själen som inuti kroppens fysiska delar. Det känns skönt och även om jag har tunga stunder nästan var dag så går det framåt.

 

Igår läste jag en artikel, som var det som triggade igång min hjärna och gjorde mig förbannad samtidigt som jag kände att det inte är okej att det är så. Jag läste en artikel som handlar om HSP (Highly Sensitive Person). Man skulle ju kunna tro att det är ytterligare en diagnos som kan sättas men det är det inte. Det är i själva verket ett karaktärsdrag som enligt forskning 15-20% av befolkningen har. Det innebär att man är känsligare än andra och har svårare för att stänga ute allt som sker omkring en för att beskriva det kort. Jag läste kommentarer nedanför som helt vanliga människor hade skrivit och var och varannan kommentar skrev att de kände igen precis varenda punkt som innefattar att vara HSP. Men det som fick mig att reagera och bli väldigt ledsen var att säkert 95% av kommentarerna handlade om att de blev behandlade med antidepressiva läkemedel, inte för att de egentligen behöver tabletterna men för att om man besitter detta speciella karaktärsdrag så passar man tydligen inte in i normen och måste medicineras för att göra det. Hur kan det vara så? Hur kan man medicinera bort människors personlighet? Något inom mig triggades igång något så enormt av denna artikel och något inom mig är nu på en pilgrimsfärd till att vara allt annat än vad normen säger.

 

Min pilgrimsfärd började egentligen på riktigt idag då jag bestämde mig för att ge mig ut på en löptur. Löpning handlar till stor del, enligt normen, om att förbättra resultat. Man skall springa längre och snabbare än alla andra eller så skall man springa lika snabbt och långt som alla andra. Well, jag tänker inte följa denna förbannade norm längre - det tar bort det roliga med löpningen för mig och säkerligen för många andra. Det finns inga planer i världen inom mig att jag skall bli en "löpare" på heltid och ha det som yrke så jag slår bort det där med att förbättra och förbättra för jag är trött på det!

 

Jag bestämde mig för att idag skulle jag springa som en snigel och det är okej att springa som en snigel. Jag har, efter alla mina förbannade skador, inte kunnat löpträna på hur länge som helst. Å vem blir lycklig av att jag springer snabbare och skadar mig? Inte jag i alla fall. Så nu, när jag äntligen är skadefri, begav jag mig ut på min tredje löptur sedan den 22 sept. Det är alltså fem dagar sedan jag startade. Jag har sprungit tre kilometer de andra två gångerna enbart för att känna efter om skadorna verkligen är läkta. Tre kilometer har inte varit några problem skademässigt men ack vilken försämrad kondition. Well well, det är ju bara att acceptera att kondisen inte är som det har varit men fuck it. Jag orkar inte bry mig. Det är bara att kämpa på.

 

De andra två gångerna var jag väldigt fixerad vid att springa någon sådär snabb kilometer och det gick väl att kämpa sig ner till strax över 6 minuter. Men idag, idag skulle jag springa för att det var skönt, för att jag kan och för att jag älskar att springa. Så kilometertiden kunde bara ta och gömma sig någonstans för jag ville inte ha med den att göra. Nu är jag hemma igen och inser att jag hatar tid, jag har alltid och kommer alltid att hata tid. Tid är lika med stress. Dagens löptur handlade inte alls om tid...jag hade zumba i huvudet medan jag sprang, jag var ute och festade med tjejerna i huvudet och så hade jag zumba igen. Å vet ni vad, det var nog en av de bästa löpturer jag någonsin varit med om och jag inser att jag är en snigellöpare - jag tycker om att springa längre turer men jag vill springa som en snigel. Idag kom jag över fem kilometersdistansen utan att fundera så mycket. Vad spelar det för roll om det tog 25, 30 eller 65 minuter? Jag var i en Utopi - en värld där bara jag fanns och där livet var bloody fantastiskt.

 

Så nu har jag skrivit världens mest snurriga inlägg, men vet ni vad? Det är jag. Jag är snurrig....men jag är också extremt strukturerad, kreativ, glad, sprallig, energisk, djup, känslig och en jäkla massa andra saker i en och samma kropp. Vissa dagar är jobbiga och vissa dagar är bra, men så är det väl egentligen för alla....eller? Kan vi människor inte bara få vara dem vi är, kan vi inte bara få leva och skilja oss från varandra precis lika mycket som vissa påminner om varandra? Kan vi inte bara låta bli och medicinera bort karaktärsdrag hos människor och kan vi inte bara få löpträna i snigelfart om vi vill?

 

Idag är en sådan dag då jag längtar efter den dagen då vi hittar ett hus som vi i framtiden skall bo i....under måååååånga år....jag är så otroligt trött på att flytta. Förstå mig rätt, jag bor i ett stort hus just nu som ligger några ynka meter från havet. Men det är inte vårt hus och jag saknar alla våra saker - allt från prydnad till köksmaskiner, ja det som gör att det blir vårt hem helt enkelt. Men, det är inget att gnälla över. Tänk så många människor det finns som inte har något hem alls. Hemska hemska tanke...

 

På tal om hemlöshet så försöker jag köpa FAKTUM var månad och kan ärligt säga att det är en av mina favorittidningar som framförallt står för något fint. Senaste numret köpte jag i Kungsbacka på ett köpcenter. Där satt en ung man på en bänk och yttrade orden "Köp Faktum, stöd dem hemlösa" som om han aldrig hade gjort något annat. Men tyvärr är det så att nästan varenda människa som går förbi tittar bort som om han inte fanns. Jag stod i fiskbutiken precis rakt över gången från där han satt och det gjorde så otroligt ont i mitt hjärta att människor bara kan låtsas som att en annan människa inte finns, som om han var luft. Jag kom att tänka på serien Ghost Whisperer där andar/spöken försöker ta kontakt med levande människor men inte lyckas eftersom levande människor inte kan se de döda. Så måste det kännas för honom och jag blir gråtfärdig bara av tanken. Kan folk inte bara säga "Nej tack" och iaf erkänna att han finns där, att det sitter en levande människa på bänken och försöker göra något åt sitt liv. Han basunerar trots allt ut att han är hemlös eller inte har något jobb och att han vill få ett bättre liv. Jag undrar hur många av de som ignorerar honom som skulle basunera ut alla problem som de har i sitt liv på samma sätt?

 

Jag köpte iaf en tidning av honom, den kostar ynka 50kr, och så fick han ytterligare en femtiolapp. Jag brukar göra så och denna fantastiska människa gav mig det gladaste leendet som om han inte hade ett problem i världen - han gjorde min dag flera gånger om. Sällan har jag hört någon tacka så mycket för en ynka femtiolapp. Jag gjorde likadant när jag bodde i Växjö, där jag alltid köpte av samma man. Han stod utanför Ica Kvantum och jag minns speciellt när numret med en intervju med September hade kommit ut - han var så otroligt stolt över att tidningen han sålde hade en intervju med henne i. Samma gång la han märke till att jag hade färgat håret och kommenterade det - en inkörsport till ett litet samtal, ett helt vanligt samtal.

 

Visste ni att numret jag köpte innehåller den enda svenska intervjun med gruppen The Knife? Det jag älskar med FAKTUMS intervjuer är att dem är så annorlunda och rakt på sak - det är något som jag saknar i andra tidningar. Två artiklar fick mig också att börja gråta: Forumet för FAKTUMS försäljare där de för fram två "dödsannonser" - två av FAKTUMS försäljare eller veteraner har nämligen dött - Tomas "Snibben" Olsson och Nils "Nisse" Olsson. Man kan läsa lite kort om deras öden och faktiskt inse att det finns en anledning till att de blev FAKTUM-försäljare. Något hände i deras liv som tvingade ut dem på gatorna. Det är just därför som man inte får lov att ignorera dessa försäljare - de har alla en historia i bagaget och även om man inte vill köpa tidningen så ber jag alla människor därute att inte se bort - SE dessa människor och erkänn att dem finns!

 

 

 

Efter att jag hade läst en kurs i kost för träning bestämde jag mig för att försöka göra en livsstilsförändring. En sådan förändring är inget som är lätt, det är något som tar tid och envishet. Men jag tycker om när saker är lite svårt, när jag utmanas är det precis som att jag inte ger mig oavsett hur många bakslag jag än utsätts för.

 

En livsstilsförändring när det kommer till kosten är väldigt svårt med tanke på att maten är en del av oss, en del av våra vanor. Jag läste faktiskt om vanor i senaste numret av Iform nr 12 2013 (härligt att jag höll på att trilla av stolen precis när jag sträckte mig efter tidningen haha). Artikeln handlar egentligen om alla typer av vanor såsom hur länge man surfar på datorn eller vilken väg man springer sin löptur men i detta inlägg kopplar jag ihop artikeln med just kost.

 

I artikeln står att det första man måste göra för att bryta en vana är att inse att våra dagar består till största del av vanor och det är ju faktiskt så att vi alla är olika känsliga för förändringar. Har man haft en vana under många år så har den lagrats som tankemönster i hjärnan. Tilläggas skall att man såklart måste skilja på bra och dåliga vanor - vissa av våra vanor är ju faktiskt bra för oss.

 

Hur som helst så är nervkopplingarna i vår hjärna tydligen för starka för att man bara skall kunna bryta en långt inlagrad vana bara över en natt. Men det finns forskning som visar på att hjärnan kan skapa nya vanor genom att man utsätter sig för nya utmaningar under en period. Det nya i hjärnan gör spår i hjärnan och så automatiserar och skapar vi nya vanor.

 

Vidare är det också så att vanor ofta kopplas ihop med känslor. Vissa vanor har ett käslomässigt band och är ett sätt att hantera en känsla som vi kanske inte mäktar med. Det kan vara att man äter en chokladbit när man blir ledsen eller dylikt. Här är det tydligen viktigt att vakna upp och inse att det är just den känslan som gör att man faktiskt äter chokladbiten. En annan sak kan vara att man är online på datorn för att slippa känna ensamhet - så alla dåliga vanor har ju som sagt inte med kost att göra.

 

Men hur skall man då kunna bryta en dålig vana? Artikeln ger som förslag att istället för att köpa en påse godis när du känner dig trött på eftermiddagen, kan gå iväg och prata med en kollega. Har du redan ätit godiset innan du går iväg till kollegan så upplever du att det är godiset som gör dig glad och pigg medan det faktiskt är din kollega som gjort jobbet. Om man arbetar hemifrån och inte har några kollegor kan man göra något som man tycker om istället för att gå till kakburken. Jag tror att det är viktigt att byta ut "kostvanor" mot något helt annat om man verkligen inte är hungrig eftersom jag tror att det är lättare att bryta mönstret då. Men det kan mycket möjligt vara jag som är den endaste som resonerar så.

 

Jag har haft enormt dåliga vanor som jag har skapat under de senare åren under mitt liv. De flesta har med kost och trötthet att göra. Dåliga kostvanor har bestått av att äta snabbmat, godis och kakor. Ibland har jag försökt bryta en dålig "kakvana" men det har ofta slutat med att jag bakar något gott istället - alltså byter jag vanan till en ännu sämre vana eftersom jag garanterat äter av det jag har bakat. Förstå mig rätt nu, jag tycker att det är okej att äta bakverk men för mig fungerar det inte att ha det som vana. Men mina vanor som jag har försökt att bryta har varit följande:

 

Istället för att köpa hem godis och kakor samt andra onyttigheter som innehåller tillsatser av olika slag har jag försökt att se till att jag bakar nyttigare alternativ där jag har koll på vad som finns i. Det låter såklart som att jag säger emot mig själv i det jag tidigare skrev men om sanningen skall fram så är det inte alltid jag har alla ingredienser hemma och då blir det inget bak och så på den vägen har jag glömt bort att jag var sugen på godis och kakor. Ofta försöker jag dessutom baka nyttigare förbränningsmuffins som är perfekta att ha som mellanmål - speciellt när jag tränar.

 

Istället för att köpa snabbmat som innehåller massa transfetter, kolesterol och andra äckliga tillsatser har jag försökt att köpa en burk keso med banan eller det allra godaste jag vet - räkor. Om jag nu absolut måste äta snabbmat så brukar jag försöka övertala sambon att vi delar på en rätt (han går alltid med på detta). Köper jag en hel pizza till mig själv så trycker jag hela pizzan (brukade göra detta - inte nu längre).

 

Istället för att säga "jag är för trött för att träna" så väljer jag att gå en promenad eller göra något träningsaktigt. I det stora hela älskar jag att träna men är för slö för att ta mig till gymmet. Det är den där vägen till gymmet som är så grymt tråkig. När jag väl är där så¨är det full fart på mig hela tiden. Jag är verkligen ingen som kan stå och snacka med folk på gymmet - är jag där så är jag där för att träna. Nu när jag har lilla LLoyd på dagarna så blir det promenader med honom då samt hemmagymträning när han ligger och sover.

 

Istället för att tänka "ja men nu har jag tränat hårt, då kan jag unna mig lite extra sötsaker" så har jag verkligen försökt att tänka om. Jag vill ju, efter ett träningspass, ge min kropp den näring som den behöver i form av bra proteiner, kolhydrater och fetter. Därför har jag alltid med mig en proteindrink till gymmet samt en banan beroende på vad jag har tränat.

 

Istället för att tänka "ja men idag struntar jag i middag och äter chips och godis istället" så äter jag ordentligt med bra mat och blir därmed inte sugen på onyttigheter. Det här har varit min svåraste vana att bryta eftersom när jag har bott ensam och inte känt för att laga mat till mig själv så har jag ätit så. En superdålig vana som jag faktiskt inte fören på senare år börjat fundera över att jag faktiskt har.

 

Istället för att äta lite under hela dagen för att unna mig på kvällen så äter jag ordentligt hela dagen när förbränningen är som högst och så blir jag helt enkelt inte sugen på att glufsa i mig onyttigheter på kvällen.

 

Istället för att tänka "nu skall jag tappa si och så många kilo på 1 månad" så sätter jag upp mer långsiktiga mål som är resonliga. Jag skulle förmodligen kunna träna ihjäl mig när det kommer till det här vilket leder till att jag skadar mig. Det är en sjukt svår vana att bryta. Jag är inte den som tänker så mycket på kilon egentligen men när jag sätter sådana här mål blir jag koko. Jag satte ett sådant i våras och ja, det gick ju som det gick. Nu har jag satt ett resonligt sådant mål (som jag håller för mig själv eftersom det är mitt personliga mål och alla har vi olika förutsättningar).

 

Istället för att tro att jag skall bli en superlöpare på en månad har jag nu ett helt år på mig att träna mig till en medellöpare istället. Det är så sjukt lättande kan jag säga och jag har aldrig känt mig så lugn och peppad på att träna som jag gör just nu. Det känns så otroligt bra. Inte en endaste gång har det känts motigt att ge sig ut och har jag ont i ett knä eller om jag får ont i ett knä när jag springer så övergår jag direkt till promenad. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen istället för att kämpa till varje pris.

 

Istället för att tänka allt eller inget när det gäller i princip allt har jag börjat tänka att det är okej att ta saker och ting i sin egen takt och att alla förändringar jag gör är för min egen skull och inte för någon annan i hela världen. Dem är för att jag skall må bra och för att jag skall orka. Jag vill leva ett långt liv och jag vill ge min kropp och mitt sinne alla förutsättningar för att jag skall få vara frisk under många år framöver.

 

Ja, det var mina hemska vanor som jag har försökt att bryta. Vissa är såklart lättare än andra men det sägs att vanor som har med kost att göra är de svåraste att bryta eftersom de helt enkelt oftast är sammanknutna med en känsla. Jag tror att det är viktigt att lyssna till sig själv och fråga sig själv hur man vill leva sitt liv. Man behöver inte vara supersmal för att man har bra kostvanor utan man får liksom titta på insidan och lyssna till sig själv - är det så här jag vill leva resten av mitt liv?

 

 

 

Igår kändes som en lång dag då allt bara gick emot mig. Det är sådana löjliga saker som att jag laddade ner Photoshop på Polska eller att mitt lilla hjärtegryn LLoyd drog extra mycket. Jag hade nog bara sovit lite halvkasst. Men trots denna löjldåliga dag bestämde jag mig för att löpträna på kvällen. Jag kunde inte ge mig iväg fören klockan var efter halvnio men det var verkligen skit i samma. Jag var tvungen att ha tänket "Nu skall jag ut å springa oavsett om det är lite halvsent". Så jag gjorde det. Det går ju fortfarande väldigt sakta men det är ju ett medvetet val jag gör.

 

Igår fokuserade jag på att luta bröstkorgen lite framåt/nedåt för att få bättre fart (ja, fart och fart men ni fattar). Stegen skulle vara korta och snabba istället för långa och höga. Svanken skulle skjutas ut, rumpan hållas in och likaså magen. Ja det blev liksom så att jag skulle fokusera på att utveckla min löpstil. Det gjorde ju att jag egentligen inte funderade så mycket på om det var jobbigt eller ej. Jag sprang bara 4km men ändå. Jag springer ju kortare rundor nu för att inte belasta mina knän så fantastiskt mycket.

 

Det var en bra runda, jag hade såklart känningar i båda knäna men efter ett tag så gör det inte lika ont. Jag valde dessutom att springa otejpad - jag ville testa och se hur det gick helt enkelt. Men jag skall nog inte alltid springa otejpad men ja, igår orkade jag inte tejpa om helt enkelt.

 

 

 

Vissa rätter kan jag äta hur mycket som helst av men det gäller inte sallader. Idag tänkte jag slänga ihop en sallad och det gjorde jag. Den bestod av paprika, ruccola, babytomater, tonfisk, kokt ägg, ekologisk olivolja samt lite majonäsdressing. Det går inte att äta upp en sådan sallad. Jag blir mätt efter hälften - då menar jag verkligen proppmätt. Jag vet verkligen inte vad det är med just den salladen. Är det för att tonfisk är så fett? Jag har en halv burk tonfisk i (brukar äta samma måltid två dagar i rad). Är det för att jag häller på olivolja? Är det äggen som är mättande (lade på två ägg i halvor men åt bara upp ett). Ja, jag vet inte vad det är men den som säger att man inte blir mätt på en sallad kan slänga sig i väggen för slänger man ihop rätt typ av sallad så blir man hur mätt som helst.

 

Från en rätt till en annan - den här pizzan blir man också mätt på. Det är en speciell deg som gör att man inte orkar äta mer än någon eller några slices. Det är ju förståeligt enligt mig - fullkornsdeg, ost, banan, tomat, tomat, oliver, ananas - ja, ni förstår - mättande ingredienser. Men salladens förmåga att mätta är för mig ett mysterium!

 

Jag begav mig faktiskt ut och sprang idag och det blev hela 6km MEN det var ett riktigt slött tempo. Dock så var ju det självvalt - jag är ju tvungen att sakta ner om jag någonsin skall kunna springa snabbt. Ja, det låter kanske helt galet men så är det. Springer jag snabbare så påverkar jag just nu hela kroppen negativt eftersom knäna inte håller. Så jag valde ett typ 8min/km-tempo - extremt slött. Men det var skönt. Dessutom stannade jag efter varendaste kilometer och stretchade - bålens sidor, framsida lår, vad och lite rumpa. Det är ju lite halvtråkigt att stanna men det kändes faktiskt bättre än jag trodde att det skulle göra.

 

Så valde jag ju att springa i dem där extremt minikorta tightsen - de slutar precis nedanför rumpan och det är lite sådär nervöst att ha så kort. Men var gång någon tittade på mina ben så försökte jag få tanken "gud, nu tittar dem/han/hon på mina tjocka cellisben och undrar hur jag kan springa i så korta tights utan att skämmas" till "dem/han/hon undrar nog varför jag har turkos tejp runt mina knän och varför jag har så höga strumpor när det är så varm ute". Well, jag försöker tänka positivt. Bilen som tutade vill jag inte ens tänka på vad denne tänkte - jag har aldrig förstått vad en person som tutar på en gående/springande vill åstadkomma. Mycket skumt.

 

Ja men oavsett så tänker jag inte låta mina kroppskomplex eller vad andra tycker om mig hindra mig från att ha bekväma och svala kläder på mig när jag springer - nej absolut inte. Något som imponerar och inspirerar mig är människor som försöker förändra sin livssituation och det är ju faktiskt det, i långa loppet, som jag försöker göra!

 

 

Klockan är nu exakt 08.06 och det är alldeles tyst omkring mig. Alla sover förutom jag. Jag har varit vaken sedan 07.30, vaknade av att jag var så enormt hungrig. Men nu är magen lugn igen, havregrynsgröt med linfrön, kruskakli, mandelmjölk, mosad banan och ekologiskt jordnötssmör ligger nu som ett varmt täcke däri. Chaiteét sitter jag fortfarande och smuttar på.

 

Det är snart dags att ge mig ut på en liten runda. Jag är ännu osäker på vad det blir då jag inte riktigt vet hur knäna mår än. Båda mina knän är tejpade och det vänstra känns oerhört bra. Misstänker att det är en inflammerad slemsäck som spökar där, precis som i höften. Men tejpen, rocktape använder jag just nu, lyfter liksom upp knät och tar bort det som eventuellt retar mot slemsäcken. Förhoppningsvis kan detta påskynda läkningen. Dessutom skall den öka blodcirkulationen. Det är ju svårt och vet om man kan tro på allt nytt som kommer men eftersom jag har gått från att ha skitont till att faktiskt inte känna något alls i vänster knä så kan man ju inte annat än hoppas i alla fall. Höger knä är nog bara överansträngt och snedbelastat sedan simningen. Igår kunde jag inte alls gå på det benet (ja, alltså jag kunde inte gå som vanligt) men idag känns det mycket bättre. Så det är förmodligen det som är kruxet med det knät. I höst kommer jag verkligen satsa på att bygga upp alla muskler som stöttar knäna - det blir absolut prio ett tillsammans med bålträning för ryggen som jag ju haft problem med sedan jag var sådär 16 år.

 

När man går upp så härligt tidigt som jag gjorde idag hinner man med himla mycket. Jag har hunnit äta, måla naglarna, läsa löpartidning, uppdatera facebook och instagram och nu sitter jag här och bloggar. Jag älskar att få massor gjort på morgonen, då är jag som piggast...

 

 

I eftermiddag skall vi titta på lägenhet och eventuellt åka till Freeport och shoppa - jag skall köpa en regnjacka inne på HH (Helly Hansen) som jag kan ha i höst. Jag har ju Barbour-jackan som jag kan ha på mig men det känns lite som att jag vill ha den till lite snyggare (lätt att det inte kommer bli så men men)!

 

Ja nä, nu måste jag ge mig iväg om jag skall hinna =)

 

 

 

 

 

Inatt har jag legat vaken nästan hela natten, dels har det berott på ett ont knä men också på det faktum att jag är tvungen att ta ett beslut huruvida jag skall springa fler lopp detta året eller inte. Beslutet blir att inte göra det och även om tårarna bränner bakom ögonlocken så vet jag att det är rätt beslut. De senaste sju månaderna har varit skit för mig träningsmässigt. Jag har försökt hålla modet uppe men nu är det bara att inse fakta att kroppen håller inte. När jag sprang Prinsens minne förra året trodde jag aldrig att jag skulle klara det. Men jag var i princip skadefri efter sommarens hårda träning i Norge. Anledningen till att jag inte trodde att jag skulle klara det var helt enkelt för att jag aldrig sprungit så långt i ett sträck tidigare. Men det gick ju. I år är det annorlunda, en stukat fot blev till en inflammerad slemsäck och denna har gått över till ett ont knä - allt på samma ben. Jag har försökt att träna för att bli av med det onda genom att stärka upp mindre muskler överallt i hela kroppen. Men tiden har varit för knapp och den ena skadan leder bara till nya skador - det känns som riktigt mycket skit faktiskt.

 

När jag var hos idrottsläkaren berättade han för mig att de skador jag har haft tar mellan tio veckor och fyra månader för att läka på egen väg - därtill krävs rehabträning. Det är 2,5 vecka kvar till Prinsens minne och det säger sig självt att mitt knä inte kommer att vara bra tills dess.

 

Det låter kanske löjligt att jag tar det så hårt eftersom jag inte är någon elitlöpare och inte heller en särskilt bra löpare men även om jag inte har som mål att springa milen för sådär 25 min eller vad nu en elitlöpare springer milen på så har jag egna personliga mål och de är ju dem som håller mig igång - det är de små målen som får mig att ta på mig skorna och ge mig ut i alla väder. Jag har alla kläder, skor och elektroniska tillbehör som krävs för att min löpning skall gå så bra som möjligt men det räcker inte. Det spelar ingen roll man man har alla de bästa tillbehören om kroppen var trasig redan innan.

 

Men jag får inte deppa ihop - detta skitbeslut har gjort mig ännu mer peppad att nå mina mål som jag hade även detta året. Men det känns skönt att ha ett helt år på sig att nå dem. Jag måste bli mer resonlig när det kommer till tid. Skall jag med ett tåg så är jag på perrongen långt innan tåget går - tänk om jag kunde ha samma inställning till att nå mina kropps- och träningsmål.

 

Well, samma mål men ny tidspress. Here I come....

 

Idag tänkte jag köra en variation till min vanliga träning - vi skall åka till simhallen och simma några hundra (eller tusen?) meter. Det finns ju ett helt nytt bad här i Halmstad där jag för tillfället bor och svärisarna har noll emot att vara voffsingvakt. Men gud vad svårt det är att lämna honom, även om man vet att han är i dem bästaste händer, bara för en timme eller två. Det är svårt att lämna honom en kvart (ungefär så lång tid det tar att cykla t/r till affären haha.

 

Ja, men simning alltså. Det skall bli ballt. Jag har ju baddräkt och allt från Adidas (välanvänd - nejvisst) så det kommer ju väl till användning nu ju.

 

Lunchen idag då, ja den bestod av stekt kycklingfilé (borde väl äta kokt egentligen men jag fixar inte att äta kokt kyckling när jag har sett den i kastrullens vatten - ser såååå äckligt ut)!! Till åt jag kokt sparris och broccolibuketter (jag gillar inte broccoli egentligen men de gled ner) samt laktosfri kvarg med persillade på (nån mumsig krydda då alltså). Så nu stinker jag vitlök här i alla mina paranteser.

 

Ja nä, jag får väl sätta stopp här - inser att jag skriver precis allt som jag tänker och hur jag tänker det. Rörig boll.

 

Dags för te!

 

Jag blev ju alldeles tokhostig för ungefär 1,5 vecka sedan - vilket satte stopp för träningen. Inte helt bra känner jag. Men idag körde jag mitt första löppass efter denna vila. Jag löpte/gick 3km - fick kramp i magen efter 1,5-2km och sista 0,5km fick jag gå helt och hållet. Det gick liksom inte att stoppa det magonda och så är det ibland. Det är bara och acceptera och preppa för nästa pass. Men jag måste erkänna att jag är väldigt rädd för halvmaran som sker om mindre än tre veckor - jag är väldigt orolig över att jag inte kommer att klara det.Jag är absolut inte orolig för vad folk skall tycka och så - jag har ju haft problem hela våren och jag talar ju väldigt öppet om vilka lopp jag skall springa och så men det betyder inte att jag inte oroar mig över hur jag skall klara av att genomföra att jag planerar att utföra. Det är en sak i tanken och en annan sak att faktiskt göra det. Förra året gick det ju inte så snabbt men jag klarade ju det och det gick nästan lite för lätt - mycket lättare än jag hade föreställt mig att det skulle gå. Detta året har ju inte precis gått så lätt, Växjöloppet gick ju verkligen inte lätt och hela våren har jag tampats med höftproblem. Dessutom hade jag den förbannade fotleden förra hösten och hosta hela vintern känns det som...men det skall jag inte gnälla över nu, verkligen inte. Men ja, jag ville väl bara skriva av mig om min oro.

 

Jag använde iaf mina nya löparbrallor från Under Armour idag - supersköna och dem satt verkligen jättebra. Sedan hade jag som vanligt mina Asics Gel Foundation för mina överpronerande fötter. Very good stuff! Här är en halvdan bild på dem och här kan du köpa dem om du önskar!

 

Idag är ingen rolig dag, visserligen är det sista dagen med hostmedicin men det är en sådan där fruktansvärt varm dag idag och min kropp klarar inte av det. Jag har haft ont i magen sedan jag vaknade och allt jag äter....ja, det stannar inte kvar om man säger så. Så blir det för mig när det är för varmt. Så nu ligger jag här på sängen och kan inte tänka på något annat än mat. Satt och kikade på massa NY-bilder och insåg att YUM vad vi åt mycket god mat när vi var där!!

 

Förstå mig rätt, jag gnäller inte på solen och inte på värmen för jag förstår att alla andra tycker att det är helt underbart - men jag fungerar inte som människa när det är för varmt ute. Supertrist och jag önskar att det inte var så men det är väl bara att gilla läget. Det blir nog sängen tidigt för mig ikväll. Tanken är att jag skall köra min första löptur, på sådär två veckor, i morgon. Vi får se hur varmt det är - men jag tänkte i alla fall stiga upp tidigt. Har städat bland alla mina träningskläder idag så att det skall vara lite lättare att hitta dem - jag insåg åter igen idag att jag har hur mycket träningskläder som helst....men men det är ju bra.

 

Well, här är all mat jag tänker på....

 

I torsdags var jag med mamma i Lund och av en händelse gick vi förbi världens mysigaste lilla butik med te, kaffe, koppar, tvålar och lite annat smått och gått. Mamma letade efter en olivtvål och provade av ren nyfikenhet en lotion på sina händer. Hon gillade inte doften av just den men det gjorde jag. Märket är Crabtree & Evelyn och jag köpte en kroppsskrubb och en lotion. Kroppsskrubben är to die for - helt underbar. Igår skrubbade jag mig med den (då hade jag redan blött ner mig i duschen) och den var så fantastisk krämig, inte alls så att den löddrade. Precis så som jag vill ha den. Nästa gång jag använder den tänker jag skrubba mig innan jag hoppar in i duschen. MUMS!!

 

Vidare smörjde jag in mig med lotionen och jag dog faktiskt litegrann. Jag har alltid letat efter den där perfekta lotionen med bäst konsistens samt en god men också fräsch doft. Jag tycker att alla lotioner luktar så sött, sockrigt eller kemiskt men den här lotionen som syns på bilden nedan var perfekt - utöver det vanliga. Jag tänker aldrig byta. Produkterna är verkligen det jag behöver som duschar så mycket pga träningen. Jag skall definitivt köpa duschkräm samt handkräm från samma märke. Kanske inhandlar jag även ett lite kraftigare bodybutter också!

 

Kroppsskrubben doftar granatäpple. Klicka här för att komma till produkten där du kan köpa den online. Lotionen luktar avokado och basilika. Klicka här för att komma till den. Eller så kan du bara besöka den lilla mysiga butiken "Tehuset Java" i Lund MUMS deluxe.

 

 

När man är inne i ett träningsflow som känns väldigt bra, där man har en plan och allt fungerar ungefär såsom det skall, är det oerhört surt när man får ett bakslag i form av förkylning och hosta som vägrar att ge med sig. Man blir som paralyserad eftersom man vet om att det är kort tid kvar till loppen man skall springa men man vet också om att man inte kan träna - det går inte. Gör jag det så blir det bara värre och risken att jag inte kommer kunna springa alls ökar enormt.

 

Nu har jag inte tränat sedan den 17:e juli och då menar jag - inte ens en promenad. I början får jag sådan ångest att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Jag faller i en svacka och bara lägger ner allt som jag vet att jag mår bra av såsom god kost, mycket sömn och massor avskön stretch. Nu, först efter ungefär fem dagar har jag börjat hitta tillbaka till den goda mentala hälsan igen och sakta men säkert börjar även influensan försvinna.
Nu har jag till och med så pass bra tankeverksamhet att jag tänker vila veckan ut för att undvika att influensan blossar ut igen - jag skall vara helt frisk när jag kör igen. Då har jag möjlighet att köra två veckor fullt ut, sista veckan innan loppet måste jag ta det lugnt för att orka genomföra löpningen som jag egentligen inte har fysiken till att utföra. Men visst är det väl konstigt, jag kan inte ta en mental svacka i form av en fökylning men att ta mig runt 21km, fast jag inte har fysiken till det, det kan jag mentalt bara övertala min hjärna till att klara av. Löpning handlar ju inte bara om fysik utan också väldigt mycket om mental inställning och den får jag väl säga att jag inte INTE har!

 

Lite nya skor har jag inhandlat från Wiggle samt massa annat smått och gott.

 

 

Asics GT 2000 - skon var så himla lätt och detta blir definitivt min loppsko. Den ser typ likadan ut som min nuvarande Gel Foundation men ja, det är lite i färgsättningen som skiljer. Båda modellerna är hur sköna som helst men denna kändes som sagt lite lättare och därför blir det min loppsko.

Igår hade jag en riktig mossdag. Jag sov till klockan var över 10.00 och var helt mossig i huvudet ungefär hela dagen - inget vidare alls. I mina tankar fanns orden "du kommer aldrig klara av att komma i form, aldrig bli snabbare och aldrig få bättre kondition. Dessutom kommer du fortsätta att skada dig". Vad fasiken är detta? Det var en riktig skitdag. Jag vaknade obviously på fel sida om man säger så.

 

Men så när klockan började närma sig 18-snåret så fick jag för mig att det faktiskt fick vara nog. Jag kunde minsann inte ligga inne och slöa hela kvällen också - så fick det faktiskt inte bli. Så jag bestämde mig till en början för att springa 5km - mala på som vanligt, samma runda. Men när jag väl gav mig iväg (så vart jag kissnödig men sket fullständigt i det) så bestämde jag mig för att jag skulle springa snabbare än vanligt. Vad hade jag att förlora? Dagen kunde knappast bli sämre. Jag hade mina nyinköpta lila minishorts på mig och en långärmad tröja. Det fick bli vanliga ankelstrumpor och mina underbara ASICS gel foundation som är perfekta för mina fötter.

 

Jag går ju alltid i början och gjorde så även igår, men efter lite stretch satte jag iväg. Första kilometern sprang jag på 5.43min, benen kändes bra och andningen kändes okej. Pulsen var inte heller den skyhög. Jag körde på ytterligare en kilometer och klarade den på 5,26min. Då bestämde jag mig för att inte springa 5km utan 3km och det skulle bli mina snabbaste kilometer någonsin. Den tredje kilometern klarade jag på 5.39min. När jag sprungit dessa 3km stannade jag tvärt. Den sammanlagda tiden blev 3km på 16.56min. Det kändes så jäkla gött så jag kan inte ens beskriva känslan.

 

Mitt mål är ju att springa milen på 60min eller kortare tid än så. Det innebär att tempot jag körde igår är ett tempo som jag måste klara av att köra under 10km. Då insåg jag att jag måste ha bättre delmål. Igår var ett perfekt delmål, nästa mål får ju bli 4km under 24min, 5km under 30min osv. Det långsiktiga målet måste ju vara milen på under 60 min - det kan ju inte vara mitt första mål? Konstigt att jag alltid gör mig själv besviken?!

 

Ja sedan var det ju en annan sak som gjorde att jag firade med en riktigt god proteinsmoothie igår - jag sprang i de där enormt korta minishortsen. Jag verkligen avskyr att visa mina ben men det är liksom en viss fördel att springa i svala shorts. Men jag liksom bara gjorde det igår, det var bara att dra på sig skiten och köra och inte tänka så förbannat mycket. Så igår bara hände det helt enkelt - jag både sprang i askorta shorts och klarade 3km på under 18min. Känslan går inte att beskriva....

 

En förbannat god proteinsmoothie gjord på vatten, One Whey Pistachio Coconut (FitnessGuru), frysta hallon och färska jordgubbar.

 

Jag tror att många tänker "Om du nu är så pass skadebenägen att du drar på dig skador ofta, varför tränar du då?". Vad skall man svara på det? Jag älskar att träna och jag är övertygad om att träningen är inte det som gör att jag skadas - snarare andra saker såsom slappande i soffan eller släpande på kartonger eller pärmar eller dylikt. Ett snabbt skutt uppför trappan ouppvärmd påverkar säkerligen också. Men jag tror absolut inte att det är träningen i sig. Dock har jag på senare år försökt att förbygga mina skador genom att träna småmuskler som hjälper till att stötta de muskler som är större, jag har blivit noggrannare när det kommer till att stretcha och jag försöker att variera min träning - det är inte helt rätt när man inte har tillgång till ett gym men det är genomförbart bara man har lite disciplin. Såhär tränar jag just nu:

 

 

 

 

 

 

 

Det är väl egentligen det jag kör just nu för att komma i min bästa form inför de två lopp som jag vill springa. Jag har ju haft en stukad fot tidigare och jag måste faktiskt säga att den är så bra som den kan bli. Höften är helt okej, jag får känningar ibland men det är inget jag lider jättemycket av. Vänster sida av ryggslutet gör ont, där gör det nästan alltid ont och det är tyvärr något jag har vant mig vid - men med mycket stretch och rätt träning så känns det i alla fall bättre.

 

Igår körde jag milpass - det tog ca 70min och jag hade bara två kilometer som tog längre än 7 min. Min snabbaste kilometer var den sista som låg på 6,30. Nu skall jag alltså träna ner tiden så att jag hamnar på 6 minuter. Igår var det värmen som påverkade och två vidriga huggormar som var påkörda (lika vidriga påkörda som levande) men jag fortsatte iaf att köra. Under den tredje kilometern korvade sig tejpen runt foten och jag fick stanna, knyta upp dubbelknuten på skon, korva av mig kompressionsstrumporna och dra loss tejpen. Det tog sin lilla tid. Som tur är finns det gott om papperskorgar på stranden där jag springer - det är underbart skönt eftersom jag INTE kastar något i naturen som inte kommer därifrån.

 

Jag hade även smörjt in mig med min basilikakräm och tro det eller ej - den fungerar. Jag smörjde in panna och öron och även om någon fluga kom i närheten så var det inte en enda som hängde sig kvar. Perfekt ju!

 

Jag gav mig även på att pressa mig själv lite extra även om det aldrig höll i hela kilometrar men jag fick upp pulsen till 190-192 vilket kändes asgött. Idag har jag faktiskt träningsvärk i låren och en liten känning i höger knäväck men jag skall massera ikväll så att jag är redo för morgondagens träning. Jag längtar faktiskt redan!

 

 

 

 

 

I torsdags fick jag lusten till den där underbara löpturen och det är en speciell känsla när kroppen bara skriker efter att få röra på benen och få upp flåset rejält. Så jag bestämde mig för att ge mig ut i skogen alldeles själv för att bara vara och framförallt våga. Jag är himla rädd för att ge mig ut på okända marker eftersom jag är otroligt rädd för att springa vilse. Men jag hade kollat upp rundan på kartappen i Iphonen och hade ett hum om vart jag kunde springa. Jag hade räknat in att jag förmodligen skulle bli tvungen att kolla appen emellanåt vid korsningar av olika slag och tiden för detta fick bli max 5 sekunder - snabba puckar. Jag börjar, precis som man skall, med uppvärming i form av promenad i raskt tempo. Kroppen känns bra och allt annat är också som det skall. När första backen kommer, drar jag igång Runkeeper och startar löprundan. Första kilometern går kanon - inte så snabbt men lagom snabbt för att få upp flåset. Så svänger jag av asfaltsgatan och ger mig upp på en skogsväg fylld av halvstora stenar - här börjar helvettet. En flugsvärm får av någon anledning för sig att förfölja mig. Jag viftar lite lätt i början men utan resultat. Samtidigt måste jag hålla koll på så att det inte finns massa ormar i diket bredvid mig och min irritation börjar stiga. Vid min första korsning måste jag ta upp kartan för att kolla vart jag skall - då bestämmer sig ytterligare ett gäng flugor sig för att sällskapa med resterande bihang jag redan har efter mig. Jag svänger med armarna efter mig och kan inte se skärmen med kartan ordentligt. Jag får bokstavligt talat panik och det som skulle ta fem sekunde tar snarare 2-4 minuter - man tappar till slut tidsuppfattningen. Så har jag det under hela min löprunda och vid varenda korsning. Hela rundan går alltså åt helvette och jag skriker högljutt rakt ut i skogen "Låt mig vara era jävla skitdjur" samtidigt som jag viftar med armarna, sprutar med vatten och ja, gör allt annat än håller fokus på löpningen. Jag tänker att jag hellre blir jagad av vargar (som också är min stora skräck när jag är i skogen) än av massa kryp som inte fyller någon funktion what so ever!

 

När jag anländer hem är jag så besviken att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Jag säger till mamma att jag minsann skall köpa en mygghatt som jag kan ha när jag springer. Hon föreslår då att jag kan stoppa basilikablad innanför mitt pannband - jag tänker då genast att jag skall krossa basilikablad och smörja in hela mig med röran som blir. Nu har jag gjort röran och ikväll skall jag prova den.