anliso.blogg.se

Jag läser en kurs i kreativt skrivande, inte för att jag inte har saker att skriva om utan snarare för att få lite tips och råd och ahaupplevelser. Nu har mer än halva kursen gått förbi och jag har lämnat in allt man ska. Men nu är jag bara helt tom. Jag har ingen koncentration och än mindre inspiration att skriva. Det är såklart vårt förbannade husletande så spökar rakt igenom. Det har liksom gjort mig uppgiven, orkeslös och tom. Jag kan sitta vid datorn i två dagar och titta på en tom sida och kommer ingenstans med mina uppgifter och jag börjar få lite panik över det. Jag har ett stort behov av att slutföra saker och vill verkligen göra det med den här kursen. Men man kan väl nästan säga att kursen kom in i mitt liv, eller jag kom in på den här kursen, vid helt fel tillfälle i mitt liv och det upprör mitt inre till kokande ilska. Ont gör det. Jag älskar ju att skriva och nu har livet berövat mig på det jag älskar att göra. Tom, tom, tom är jag!

 

Nu vet jag inte hur jag skall ta mig vidare. Vill bara ut i skogen och skrika eller nåt. Å kanske är det idiotiskt av mig som vuxen och lärare att sitta och skriva såhär på en blogg men det är väl bra att ungdomarna (om de nu skulle trilla över min blogg) får veta att ingens liv är perfekt. Än mindre deras neurotiska lärare som i klassrummet kan verka oerhört perfekt. Å ja, jag har höga krav på mina elever (är ej arbetande just nu) men jag har också förståelse då jag vet vad människor, unga som gamla, går igenom eller kan gå igenom. Så även om jag har höga krav och vill utmana dem (givetvis för att de skall göra sitt allra bästa) så har jag förståelse för att saker och ting kan hända i livet som gör att man inte kan prestera som man brukar. Men man får se till förmågan.

 

Ja nu kom jag helt ifrån ämnet. Men det fick bli så. Ingen matlust har jag heller efter maginfluensan. Försöker bre på jordnötsmör på knäckebröd för att öka kalorimängden men det går väl sådär. Man blir ju såklart orkeslös när man inte får i sig mat. Jag försöker komma på mat som jag inte kan motstå men det finns ingenting just nu. Å det bådar inte gott i min värld eftersom jag är väldigt matglad. Förhoppningsvis är det övergående.

 

Jag var till och med ute och sprang i lördags morse innan frukost och klådde min stående rekordtid på 5km - helt sjukt. Snart borde jag kunna ta mig ner under 30min. Men som jag har nämnt innan, jag är ingen tidlöpare. Jag bara springer så mkt jag orkar. Men det var ett rätt intressant fenomen att slå rekord utan mat i magen. Jag väger mig inte heller sedan jag förklarade krig mot vågen så jag har ingen aning om jag har tappat vikt. Men mina favoritlöparbrallor glider numera ner och får fungera som promenadtights. Kanske börjar de bli dåliga i tyget efter flera års användande. What to I know...

 

Nä, det är väl dags för mig att bestämma mig för hur jag skall gå vidare med min kurs. Skall jag trampa på och hålla mig ovanför ytan och prestera mitt sämsta eller skall jag hoppa av och hoppas på att kunna läsa kursen en annan gång eller klara mig själv. Stor fråga!

 

Ny design iaf - yej....typ.

Nu har jag provat fler smaker i de energi-gels som jag har köpt här. Senast provade jag den med banansmak och jag hade då verkligen inga förväntningar eftersom de flesta inte är någon direkt smaksensation. Men banan - hello vart har du varit hela mitt liv? Den smakar som banana-skids - yum yum. Just den smaken kan jag varmt rekommendera. De andra glider ner och ger såklart energi men den här var ju nästan lite mummig om man nu kan säga det om något så skumt som en energi-gel.

 

Jag kan ibland bli helt sockermanisk på eftermiddagar eller på helger (och ibland alla dagar hela tiden) men nu har jag hittat ett hälsosammare alternativ till chokladbollar genom en kokbok som min mamma fått. Helt underbara recept finns däri och man kan äta utan att blodsockret åker upp och ner som en bergochdalbana.

 

 

1,5dl cashewnötter

1,5dl sötmandel

1dl torkade aprikoser

1/2dl torkade blåbär

3-4msk kakao

1-2msk kokosfett (finns i hälsokostbutik och ibland i välsorteradematbutiker - glasburk)

1msk psylliumfrön

Kokosflingor att rulla bollarna i

 

1. Hacka nötter, mandlar och aprikoser. (Har du en matberedare så behövs kanske inte detta men jag hade en stavmixer till hands)

 

2. Häll samman alla ingredienser och mixra tills de är finfördelade och som en smet. Blir det för torrt så är det bara att tillsätta lite vatten.

 

3. Rulla till små bollar (jag fick ihop 12st) och rulla dessa i kokosflingor.

 

4. Lägg dem på ett fat och sätt in i kylen.

 

5. Ät och njut!

 

 

 

 

När jag går på gym är vätskeintaget inga som helst problem men efter ett löparpass kan jag utan problem glömma bort att dricka i flera timmar efteråt. Man dricker 1dl vatten när man kommer innanför dörren och sedan glöms det bort. Blir man torr i munnen? Ja! Dricker man då? Inte alltid.

 

Detta leder ofta till att jag får huvudvärk och känner mig allmänt håglös. Men NU har jag funnit lösningen på detta problem. ZERO är svaret. Jag häller alltid upp vatten innan jag ger mig iväg, antingen i en vattenflaska eller i ett glas. Sedan lägger jag en eller en halv ZERO i glaset/flaskan och ställer in i kylen. (Mängden beror på distansen.) På så vis fyller jag både på med vätska samt elektrolyter (som gör att man slipper huvudvärk) och det smakar gott vilket betyder att det är mer lättdrucket. Jag har allmänt svårt för att såväl äta som att dricka när jag har tränat. Men dagen efter är jag ett riktigt moffmonster. MEN den här lilla brustabletten kan jag alltså varm rekommendera!

 

Ja, ibland är det skönt när ens internet tar slut. Alltså att jag har använt upp 30GB som jag har på paddan är väl egentligen lite bananas. Men så är det.

 

I söndags tittade vi på "Great Gatsby" och jag bara blev helt kär i filmen. Den var lite som Moulin Rouge när det kommer till scener, kostymer och allt sådant som man inspireras av. Well, I fell in love.
Det var nog därför som nätet tog slut...och alla mina tittade avsnitt av Glee (vad hände där liksom) och New Girl. Vissa program är liksom värda att titta på mot att snåla med dator- och telefonnätet under en vecka. Det funkar fint!

 

Idag har jag promenerat med skrutten på morgonen, superhärligt väder. Har precis moffat frukost och skall så fort detta inlägg är klart köra igång med ett kort träningspass (styrka + balans). Har kalasont i ryggen idag måste jag erkänna. Men det skall vi nog lösa med lite styrka, stretch och balans. Sedan blir det långpromenad med skrutten, lunch och därefter jobb. Ikväll blir det löpning efter tredje skruttpromenaden. Men bara en kortis på 3km. Men det känns gött att vara igång med löpningen även om jag inte skrapar ihop några "tjohoppsanvadmångamil" ännu. Men det kommer väl antar jag.

 

Det var det de!

 

Just ja, på lördag ryker större delen av barret - tro det eller ej, jag har bokat klipptid! New me hela vägen!

 

 

Under dagens 10km ville jag prova en energigel som jag inhandlat för ett tag sedan. De finns i sex smaker och jag provade CITRUS-BURST idag.

 

Energimässigt märkte jag skillnad, den kickade igång kroppen ganska snabbt. Jag hade medvetet ätit ganska lite innan jag begav mig ut just för att tömma energireserverna så att jag kunde se om den fungerade. Jag har ju dessutom promenerat med Lloyd en timme innan frukost så kroppen var liksom rätt tömd trots frukost (som då var lite mindre och inte så energirik). Jag valde att öppna gelen efter 5km vilket var rätt så perfekt. Jag måste ju erkänna att den inte var jättegod men ändå ätbar eller vad man skall säga. Men som sagt, ingen smaksensation. Dock fyllde den sitt syfte, att ge mig ny energi.

 

Idag provade jag mina nya löparskor. Det blev lite oväntat 10km sammanlagt. Känns kroppen bra så fortsätter jag springa, får jag ont så stannar jag och går.

 

Det är väl egentligen inte det smartaste att springa lite längre i nya skor, men jag får sällan skoskav av gympadojor. Har nog aldrig fått det vad jag kan minnas.

 

Nike Lunarglide 5 är alltså modellen på skorna jag pratar om. De är lätta trots den lite tjockare sulan. Materialet känns levande, lite som att ha på sig en strumpa men utan att foten blir ostadig. Jag fick aldrig kramp eller ont trots att det var första gången och det känns lite som att springa på bomull. Nikes skor är så gungiga vilket är oerhört skönt för knäna. Jag sprang enbart på asfalt idag. Tror inte att jag tänker använda dessa för strandlöpning. Det finns även små reflexer om man vill springa när det är mörkt och något som jag tyckte var ett litet plus i kanten var att skosnörena var väldigt matta. Jag knöt ingen dubbelknut och snörena åkte inte upp en enda gång, något som annars brukar vara en problem trots dubbelknut. Jag är kort och gott kär.

 

Det enda negativa med skon är att den inte är riktigt så stabil för mig som pronerare men ändå tillräckligt stabil för att det skall fungera att löpträna längre i dem. Det är lite svårt att förklara. Jag har egna inlägg men fotleden känns ändå lite smått ostabil. Men allt som allt en kalasskön sko att löpträna i!

 

Jag har ju varit förkyld i en vecka, varit allmänt tungandad och hostat vilket har lett till noll träning förutom mina promenader med skrutten. Jag har ju dessutom varit tung i huvudet och då tagit en koffeintablett eller druckit lite Celsius för att kunna fokusera lite på skrivandet. Men shit bananas vad det inte är positivt för resterande kropp. Idag har jag inget koffein i kroppen för huvudtaget och ändå är jag som en kittlig...ja, vad säger man? Jag behöver ut å springa helt enkelt. Är fortfarande lite hostig men det borde inte vara någon fara tycker jag. 

Jag har för övrigt sagt att jag skall försöka sova lite idag då sömnen blivit lidande pga förkylning och hosta samt att energin inte kommit ur kroppen. Jag känner mig urlakad i huvudet med massor av spring i benen...i benen. Haha, jag är som ett barn. Min sambo påpekar ofta, när jag ska sitta stilla, att jag vippar på ena foten. Det är inget jag tänker på men det är förmodligen ett sätt för min kropp att göra av med energi! 

Det är kalasfint väder idag och snart blir det en promenix med skruttelutten! 

De senaste 8 månaderna har jag haft väldigt mycket tid att tänka. När man har så mycket tid över, tar inte helt sällan tankarna övertaget. Jag är dessutom en tankemänniska av naturen, kan vända och vrida på varenda mening, varenda blick och varenda bild. En funderare helt enkelt.

 

För en liten stund sedan läste jag Mia Skäringers debattinlägg på Aftonbladet. Den handlar om hur vårt samhälle har förvandlats till en hetsad plats där det enda mål som människor har är att bli smal och jag kan känna igen mig i hennes funderingar. Nu tänker jag inte vara en hycklare och säga att jag aldrig tänkt tanken att jag vill bli smal...igen. Men då skall jag samtidigt berätta att jag vet inte hur många dagar jag har vaknat och känt "Men shit vad jag känner mig i form idag" för att därefter ställa mig på vågen och bli helt förkrossad. Varför är det så? Jag kan till och med ta fram måttbandet och bli ännu mer förkrossad. Varför har smalhet blivit likvärdigt med lycka?

 

Jag har som minst vägt 45 kilo i vuxen ålder till mina 171cm. Då var jag så sjuk i ätstörningar att jag fick välja mellan att försöka bli frisk eller bli inlagd. Jag, till skillnad från många andra med ätstörningar, var aldrig ute efter att bli smal. Jag var ute efter kontroll när det fanns så många andra saker i livet som jag inte kunde kontrollera. Jag var aldrig ute efter att bli smal och när jag fick de där två alternativen fanns det ingen tvekan om att jag ville bli frisk. Det är förmodligen även därför som jag också lyckades tillfriskna så pass bra som jag gjorde. Jag mådde inte heller dåligt över att gå upp i vikt och reflekterade inte särskilt mycket över att jag gjorde det.

 

I början vägde jag mig när jag hade samtal hos min sjuksköterska men bara för att de ville veta så att jag gick upp i vikt. Jag tänker inte måla upp det hela som att det var guld och gröna skogar att bli frisk från en ätstörning, det tog ju trots allt många år innan jag blev friskförklarad. Men när jag väl blivit frisk så var vikten aldrig något jag brydde mig om...inte fören jag slutade träna och en sommar upptäckte att min kropp hade förändrats drastiskt. Jag kom inte i mina vanliga kläder och kände inte igen mig själv. Då vägde jag mig för första gången på många år och fick en chock, inte på grund av siffran som vågen visade utan på grund av den siffran inte passade in i vad alla andra vägde. För folk pratar gärna högt om vad de väger, hur lite de väger. För en person som en gång har haft en ätstörning, även om den inte till en början handlade om att bli smal kan det snabbt slå över och det var precis det som hände. Det slog över och så har det varit under så förbannat många år. Man matas med bilder, både medvetet och omedvetet, på kroppar som är idealet. Man matas även med bilder på hur man absolut INTE skall se ut. Samhället bestämmmer hur man skall se ut.

 

Jag slutade därmed bära kort kjol...helt och hållet. En kort kjol var inte ett alternativ, jag ville inte visa mina ben för någon. För det var just benen som blev mitt stora hatobjekt och en kamp mot vågen startade. Seriöst, vem låter en maskin styra ens liv frivilligt om man inte är dödsjuk?

 

Idag har det iaf uppkommit en hetsträningskultur som skall framstå som sund. Visst är det så att vi människor inte rör tillräckligt på oss och visst är det så att vi är väldigt stillasittade i vårt nya teknologiska samhälle. Men visst är det också så att det är mode att träna på gym, att ha koll på precis varenda kalori och att inför en fitnesstävling i princip sluta äta. Jag läste om en tjej som skulle tävla i fitness som dagen innan låg med hög feber, förkylning och hon beskrev hur hungrig hon var. Hur kan man utsätta sig för en sådan sak? Nu skall jag också tillägga att det finns personer som tränar fitness som reglerar maten utifrån hur de mår, alltså börjar de må dåligt eller känna sig svaga så ökar de mängden mat för att kroppen skall må bra. Är det inte det som all träning handlar om egentligen, att må bra? Är inte målet i livet att må så bra som man bara kan. Eller kan man inte må bra om man inte är smal? Är sann lycka att vara smal?

 

Jag har en gång för alla slutat väga mig. Jag tittar mig helt ärligt inte gärna i spegeln heller för mer än sminkning då såklart. För jag vill lyssna till mitt inre. Ja, jag tar selfies till Instagram etc och jag har också varit extremt fixerad vid olika kroppsdelar - men enough!

 

För att traska vidare till något annat så älskar att springa och när jag inte kan springa så mår jag skit. Just pga att det är en rörelseform. Men det är samma sak där. Om jag läser om hur man skall bli bäst och huruvida man kommer klara den där halvmaran så blir jag helt knäpp på fullt allvar. Jag lyssnar också här till mitt inre. Hur känns det när jag springer och så springer jag tills jag inte orkar mer - då lyssnar jag till min kropp. Skit i samma om jag kommer sist på hela fucking Göteborgsvarvet 2014. Skit i samma om jag kommer på 60.000:e plats. Det är något jag vill göra och jag vill göra det på mitt sätt.

 

Så kan vi inte bara få vara, se ut som vi gör och vara nöjda så länge som vi mår bra? Då menar jag alla, fitnessfolket får göra sin grej, löparna sin grej, powerwalkarna, zumbadansarna och alla andra tränande människor får göra det som får dem att må bra. För träning är bra för kroppen om man gör det rätt - kroppen är gjord för att röra på sig. Men kan vi sluta jämnföra människors kroppar och sätta ideal som får större delen av befolkningen att må dåligt? Kan vi inte bestämma att vi göra så? Och om jag blir lite mer vältränad eller inte om ett halvår ifrån nu - kan vi säga att det är okej? För det är ju trots allt min kropp!

 

 

Haha, han ligger på rygg nedanför mig å pockar på uppmärksamhet! 

Det är väl konstigt att man får en förkylning som sätter sig på luftrören (hosta) och så vandrar den runt i några dagar mellan öron, näsa och nu har den hamnat i halsen. Så nu har jag tjockt huvud, täppt näsa, ont i halsen och hosta. Lite lock i öronen är grädden på moset. Men fasiken, jag hade kunnat vara dödssjuk och det är jag inte. Jag försöker verkligen tänka "Det går över" för det gör det ju.

 

Idag måste jag verkligen avsluta mina skrivuppgifter. Jag har kommit en god bit på vägen och jag lär mig jättemycket men vissa uppgifter sitter jag och stirrar på under flera dagar och bara tänker "Eh va?"! Sen släpper det oftast och det är ju det där med att sätta sig ner och bara skriva som är det svåraste. Men nu sitter jag här och har skrivit lite på morgonkvisten tillsammans med vatten och Celsius - I need to stay awake! I vanliga fall dricker jag bara Celsius när jag tränar men när det känns som att någon har tryckt in bomull i pannan och näsan så får man ta till andra verktyg!

 

Plupp-promenad strax - han måste ju ut oavsett om jag är frisk eller sjuk och jag måste säga att det är underbart. Det är det här livet jag vill leva - ut med Pluppen och bara ha kul med träning och valpfasoner. Han är helt underbar och jag är så oerhört tacksam att han finns i vårt liv. Mattes lilla älskling!

 

Därefter måste jag iväg till affären (1km) och handla samt hämta ut ett paket med lite böcker. Beställde lite roligt på Adlibris på rean samt inte på rean - allt man vill ha är ju sällan på rean.
Sedan blir det skrivande igen. Jag kan inte träna nu när jag är sjuk, vågar inte chansa så det är bara att invända friskare dagar. Jag hoppas kunna ge mig ut på söndag så har det iaf blivit ett träningspass den här veckan. Jag rör ju ändå på mig i form av promenader med Pluppen så det blir ju inte bara stillasittande.

 

Jag vill även hinna med och lägga in Photoshop på datorn, köpte ju det i december och har fortfarande inte lagt in det. Blir så trött på mig själv när jag äntligen fick tag på programmet för en billigare peng än normalt. Hoppas kunna tjoffa ihop en bättre design till bloggen också. I like change (okej, där ljög jag lite) men jag gillar och pillra med sådana saker och ja....orka vara jag just nu i mitt snurriga pall!

 

Om jag känner att tabletterna funkar bra så blir det mer än en kur, då blir de min vardagliga dos av vitaminer. Men man måste prova först för att se hur de fungerar! 

Även om det bara är några få plusgrader utomhus så känns det som vår och det är underbart. Jag kan knappt fatta att jag säger att det är underbart men jag lider vanligtvis av en hemsk vårtrötthet som inte går att beskriva. Jag lider i vanliga fall när folk berättar hur underbart dem tycker att det är med årets första soldagar och hur underbart det är när vi går mot ljusare tider. Men nu känner jag inte av någonting och det är nog första gången på säkert tio år. Hoppas att det förblir så - att jag tycker om ljuset. Det skulle vara underbart för jag vill ju tycka om ljuset. I vanliga fall vill jag krypa ihop till en boll i ett mörkt rum och aldrig komma ut...så känns det. Som att ljuset förstör hela min existens. Riktigt jäkla jobbigt. Jag kan knappt hålla mig vaken på dagarna och går omkring och gäspar konstans. Mina ögon känns som svullna bollar (fast det är dem inte, det bara känns så). Jag har ingen allergi mot gräs eller pollen eller så vilket annars hade kunnat förklara det hela .- nope. Det är som en allergi mot ljuset.

 

Idag är det iaf väldigt fint ute. Solen skiner och det känns som sagt bra. Det blir förmodligen lite löpning idag, promenader samt massa skrivande. Jag måste verkligen komma igång nu. Det trycker i bröstet så mycket som orden vill präntas ner och bara finnas. Så jag måste verkligen försöka fokusera till tusen. Not so easy when you are me!

 

Alltså om någon fick ta ett skutt in i min hjärna över en dag...en spännande resa vill jag lova. Det är så mycket som pågår där inne under varenda vakna sekund - allt ifrån framtidsfunderingar till ångestfunderingar. Det ena leder ju inte helt sällan till det andra. Jag ser oftast mig själv som en väldigt glad person, försöker se glaset som halvfullt då livet blir bra mycket lättare då. Men nu är det mycket i bollen vilket gör att jag får svårt att sova, drömmer mardrömmar och bara har en så sablans hög hjärnverksamhet - det tar i princip över all energi och det blir svårt att fokusera. Jag vet inte hur få timmar jag har sovit inatt då jag vaknat av svettattack, vaknat av okända ljud, vaknat av att jag trott att LLoyd kräks (han gjorde det igår) vaknat av mardröm, vaknat av snark, vaknat av att LLoyd bytt plats i hallen.....å så skulle jag upp 5.30 för att hinna allt på morgonen. Nu trillar mina ögon igen när som helst men jag måste hålla mig vaken då jag vet att jag inte kommer kunna sova inatt annars. Så är jag ju en icke-koffeinperson vilket innebär att jag måste hålla mig vaken via min mentala styrka...not so much of that inside today. Pjuh!

 

Så skall vi ju då resa någonstans. I början var jag helt nojig med att lämna bort LLoyd under en vecka men efter typ tre veckors betänketid har jag vant mig vid tanken lite grann. Det känns dessutom skönt att kunna lämna honom hos uppfödaren som är världens underbaraste person. Där finns ju dessutom fler flattar, blandannat en tik som föddes en vecka före honom - världens sötaste. Så det har jag väl vant mig vid nu någorlunda - men jag kommer sakna honom så enormt mycket. Han betyder så otroligt mycket för mig vår lilla Plupp.

 

Resmålet? Ja det var just det. Vart skall vi åka? Jag är ju hudcancermonster så en resa till något varmt land för att sola känns inte riktigt som en bra idé. Barcelona är en idé då man ju egentligen både kan sola (om man vill det) och göra annat där. Det skall ju vara en helt otrolig stad dessutom. NY är ju det andra resmålet. Där har vi redan varit men vem vill inte åka dit igen? Älskar NY trots att jag i vanliga fall här hemma i Sverige inte gillar storstäder. Men NY är unikt och dit skulle jag kunna åka miljoner gånger....undrar om man hinner det under en livstid? (Välkommen till min hjärna som förmodligen måste räkna ut detta någon gång under dagen....lever man en miljon dagar?....nä det kan man väl inte....365dagar på ett år, man lever kanske....om man har tur....90år?......90 gånger 365....kalkylatorn.....32850dagar - så det är omöjligt) well, flera hundra gånger då, det låter väl mer resonligt) Flera hundra gånger vill jag åka till NY. Vad finns det mer för resmål? Västindien? Ormar....läbbigt!!! Dubai? Jag är dessutom sämst på geografi...måste plocka fram någon form av karta och kolla vart man kan åka. Budgeten är okej, vi har sparat lite pengar så en resa och vistelse där vi ja, inte direkt kan leva loppan men leva normalt typ och shoppa normalt. Men det är väl kul ändå? Jag är inte mycket för lyx även om jag gillar att kika på lyx.

 

Nä nu måste jag göra något vettigt. Jag inser att detta nog förmodligen är ett av mina konstigaste inlägg. Men detta är jag - inte för smart men inte heller för korkad - bara jag!

 

I lördags morse när jag skulle kika lite på min fina I-pad (ja, jag tycker den är jättefin även om en sådan är vardagsmat för många. Det är inte vardagsmat för mig att ha en sådan dyrgrip) så funkade den inte. Jag har seriöst gjort slut på allt mitt internet denna månad, 30GB bara sådär?! Well, det gjorde nog inget då man faktiskt ibland kan bli extremt låst och vill vara uppkopplad hela tiden. Nu är det ju så att jag har en I-phone med internet också samt en dator med sticka med ett par GB så jag klarar ju mig. Men I-paden är så otroligt enkel och behändig och datorn använder jag mest till skrivande, pluggande samt bildredigerande och telefonen är så slö så den blir det mest ringande och sms:ande med. I-landsproblem deluxe. Jag har klarat mig och tycker att det har varit en otroligt bra helg - nästan utan internet!

 

Löpningen har gått riktigt bra den här veckan, mitt benproblem (som främst är inomhus i barfotatillstånd) har jag löst med inneskor. När jag löptränar känner jag i princip ingenting så 20km har jag klarat av den här veckan. 5km, 12km och 3km idag. De där 12 kilometrarna skulle egentligen också vara 5km men det kändes bra så vi fortsatte. Jag var till hjälp då min älskling behöver springa i ett långsammare tempo pga hans fd stressfraktur - s¨å då är det perfekt att springa med mig - jag är ju då verkligen inte någon snabb löpare. Men 20km sammanlagt på en vecka är jag riktigt nöjd med. Jag kämpar fortfarande med att hitta en distans per vecka som är normalitet för mig. Alltså, kan jag springa 20km per vecka eller är det för mycket? Eller kan jag springa mer. Vart skall jag sätta gränsen? Jag pratar givetvis om maxdistans för mig som tränad - när jag inte tränat på länge eller varit skadad så blir det ju inte mycket. Men när jag är tränad och är utan skador? Jag får helt enkelt testa mig fram!

 

Nu 'är det strax mat här - det skall bli riktigt gott - pytt i panna på älgkött. MUMMA!

 

Jag undvek backar igår eftersom jag haft värk på framsidan av vaden, sabla oskönt! Inte ont men värk - blir galen på mina leder, för det är i lederna som jag har ont nästan hela tiden. Men jag försöker att inte tänka på det så kanske det försvinner. Good thinking enligt moi! 

Sedan har jag då funderat på att gå och klippa mig men ja, det blir inte av. Jag är fullt medveten om att jag är sämst på att gå till frisören men om typ 8 veckor har jag lovat mig själv att gå dit. Men igår klippte jag själv....med hundsaxen. Alltså, ja jag hör hur det låter men det blev bra och allt det där. Å saxen är ju för guds skull rengjord, det är ju inte direkt så att jag använt hundborsten haha. Well well, nöjd är jag iaf och det är la huvudsaken. Nu har jag egentligen nästan bara min egen hårfärg, lite blekt i topparna fortfarande men annars - very much my hair! 

Resultatet: 

Jag har precis ätit frukost och det är strax dags för Pluppens andra morgonpromenad vilket alltid är mysigt. Därefter är tanken att jag skall ut på en löptur. Jag har inte sprungit på snart två veckor vilket är enormt tungt och dumt. Men livet är inte alltid tipptopp och just nu är det inte det. Jag är så sjukt trött på att bo "tillfälligt" i den här öde hålan så jag vill kräkas. Jag behöver se människor, kunna gå till en bibliotek, ta en to go fika på promenaden med Pluppen. Jag behöver kort och gott: Leva! Just nu känns det som om den där Paus-knappen aldrig hamnar på Play eller FastSpeed eller nåt. Bara F-ing paus. I am so sick of it! 

Well, idag måste jag iaf ut och träna - måste stärka benmusklerna! Sedan blir det pluggande (mellan promenaderna) och ikväll blir det bibblan för att lämna tillbaka böcker! 

Sådär lagomt überpåklädd! 

Å så åkte allt smink av igen...