27/6 2013 Vemodigt men inte bara...
Det är flyttstädning som pågår här hemma och det är såklart lite vemodigt. Man vill ju aldrig lämna sitt hem. Staden är inga problem att lämna men huset, det är verkligen hemma från alla håll och kanter. Nu måste vi hitta ett nytt hem.
I morse städade jag bubbelkaret och medan desinfektionsmedlet bubblade runt och jag stod bredvid slog det mig att nästa gång någon badar här i så är det inte jag. Det är inte mitt badkar och inte heller mitt hem längre. Ångest deluxe. Jag hoppas verkligen att de nya ägarna kommer älska det här huset lika mycket som vi har gjort. Alla förändringar vi har gjort har vi jugjort med kärlek (låter fjöntigt men så är det)!
Well, undrar just när jag får ett hem igen - ett hem som känns som mitt/vårt?
