anliso.blogg.se

Ja, igår sprang jag alltså ett halvt maratonlopp. Under fredagen fick jag, inte helt opassande, uppladdningen som jag hade beställt inför en kurs jag skall läsa. Väldigt intressant och givande läsning inför loppet.

 

 

Jag hade förberett mig töntigt mentalt genom att måla naglarna i samma färger som mina löpartajts haha.

Jag sov dåligt natten till lördag så morgonen började väl egentligen inget vidare men jag var så inställd i huvudet att genomföra loppet. Till frukost åt jag havregrynsgröt med mosad banan, en liten bit omelett och ett glas te. Vi var tvungna att åka tidigt eftersom vi inte hade köpt biljetter i förtid. Vid halvåtta lämnade vi hemmet och körde mot Halmstad - lite oroliga över att biljetterna skulle vara slutsålda. Resan gick bra och vädret verkade lovande - regn och moln - underbart löparväder enligt mig.

 

Väl i Halmstad fick vi tag på biljetter, nummer 768 blev jag stolt tilldelad. Ett snabbt mellanmål förtärdes på Maxis parkering - Smoothie, persika och en fralla. Med inte helt oväntad uppblåst mage åkte vi till huset för att byta om till träningskläder för att kort därefter åka tillbaka till loppets startplats igen. Nervositeten växte inom mig och jag kunde verkligen inte sluta vara kissnödig haha, gick på toa två gånger tio minuter innan loppet. Vidare gick vi bort mot starten samtidigt som jag försökte fippla igång Runkeeper och Spotify på rätt spellista, fick lite panik eftersom vi hade en bit kvar att gå när det bara var två minuter kvar till start och sprang alltså den sista biten. Min puls åkte upp till 165 - inte en helt smart startpuls. Alla elektroniska funktioner gick igång samt pulsklockan för att hålla koll på pulsens förändring och stabilitet under loppet.

 

Skottet gick av och starten var något trög, det var väl runt 600 personer som sprang vilket egentligen kanske inte är så mycket men det kändes så. Musiken i mina lurar strömmade ut - en underbar känsla - Our Solemn Hour med Within Temptation - det är den absolut bästa startlåten som existerar enligt mig. Stråkar i bakgrunden, röster och hård rock samtidigt som man ser, men inte hör, adrenalinfyllda människor starta sin kamp mot mål. Oh my god vilken känsla.

 

 

Älskling försökte springa förbi en hel del folk i början och jag jag försökte givetvis hänga på efter bästa förmåga då jag inte ville komma för långt bak redan i starten - var ju medveten om att jag skulle hamna långt bak i slutet i alla fall men en bra start är alltid bra. Efter någon kilometer kunde jag inte hänga med i älsklings tempo längre utan fick försöka anpassa mig efter mig själv och hitta mitt tempo. Pulsen låg högt, 181, och det kändes omöjligt att få ned den men jag fortsatte springa och löpningen kändes trots allt relativt lätt.

 

Efter någon kilometer kom första vätskestationen och jag som redan i förtid hade bestämt mig för att dricka på var station tog ett glas energidryck. Till skillnad från tidigare lopp stannade jag upp helt för att dricka den halvljumna drycken. Löpningen fortsatte och efter ungefär 3 kilometer började härliga droppar falla från himlen samtidigt som A Life Divided med Sounds Like a Melody ljöd i hörlurarna. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv och bara njuta av att låta benen göra jobbet. Mina nya Lunarglide Breathe från Nike var ett inköp värt varenda krona - så pass lätta att benen slapp extravikt men samtidigt dämpande för knäna. Ni hittar dem här på Sportamore.

 

Regnet avtog kvickt och molnen sprack upp - hettan i ansiktet började efter ungefär 4 kilometer bli rätt så jobbig. Jag tappade fokus och kände mig kissnödig.....igen...under säkert 4 kilometer diskuterade jag i mitt huvud hur lång tid det skulle ta att göra en avstickare in i en dunge för att kissa. Om människor skulle se mig skulle jag skita fullständigt i. Men skall jag vara helt ärlig tror jag att det var någon slags mental grej för att ha något att tänka på förutom löpningen. Efter fem kilometer hade jag sagt till mig själv att jag skulle trycka i mig lite av gelen i tuben som jag hade innanför träningstoppen. Jag var dock inte medveten om hur lös den var och tryckte upp en del som bara spred sig över mina händer haha. Så korkad. Jag fick hursomhelst i mig en liten klunk, skruvade på korken och stoppade ned den igen. Kort därefter, kändes det som, hade jag sprungit 7 km. Nu uppstod en kramp över höger axel - en kramp jag brukar få när jag springer längre rundor men skillnaden var att den inte ville ge med sig. Jag fick stanna och gå för att försöka få ner pulsen som totalvägrade att sjunka. Jag bestämde mig för att flytta pulsklockan till vänster handled istället vilket gav resultat, inte på pulsen men på krampen. Det var ett helt projekt att få på sig klockan på fel arm med svettiga och klistriga händer.

 

Därefter var löpningen faktiskt väldigt lätt under en kilometer trots den olidligt stekande solen. Jag hittade en löpare att hänga på som sprang i mitt tempo och fokuserade på henne. Ibland sprang jag om henne och ibland sprang hon om mig. Vid 9 kilometer kom en vätskekontroll och jag drack åter igen, kort därefter drack jag lite gele precis som jag planerat. Kilometerna rusade på och jag hade som mental fokus att komma till 11 kilometer eftersom jag då visste att jag hade mindre än hälften kvar att springa. 11 kilometer kom, 12 kom och här funderade jag faktiskt på om jag skulle gå på Zumba idag söndag haha. Jag anlände till 13 kilometers skylten och solen stekte så ansiktet brann. Jag undrade när nästa vätskekontroll skulle anlända, 14 kilometers skylten och kort innan 15 kilometers skylten - 100 m vätskekontroll - snacka om efterlängtad!! Här drack jag en mugg vatten, hällde en över mig och drack två energidryck. Jag gick uppför sanddynerna - ca 50 meter. Härefter började kampen eftersom höftmuskulaturen börjat känna av den malande löpningen, låren började mola av träningsvärk och under vänster fot kände jag ett skav. Men det var bara att mala på, jag visste om att om jag skulle stanna skulle jag inte komma igång igen. En del vatten kom upp - härligt att spy under löpturen - men det var bara att spotta ut och fortsätta springa.

 

Jag försökte jämföra den kvarvarande distansen med löprundor jag utför här hemma. Vätskekontrollerna kändes tätare trots att det det bara var runt 6 kilometer kvar. Jag stannade och drack, hällde vatten över mig och fortsatte mala. Någonstans slutade jag höra musiken spela - trots att den fortsatte. Jag hade bara i huvudet att komma i mål. Men efter ett tag kom Last of the Mohicans med Headhunterz och underlättade min löpning. Jag hade tappat min löpare jag hållit fokus på efter 15 kilometers vätskekontrollen. Men jag hittade en ny, en manlig löpare i blå kläder haha - det var mitt fokus - hans blå kläder. Jag tryckte i mig den sista gelen strax innan den sista vätskekontrollen och fortsatte mala. Jag kan nu säga som så här att den näst sista kilometern kändes som en mil - inte för att det var så jobbigt - den kändes bara som att den aldrig tog slut. Jag tappade min blåklädda löpare bakom mig.

 

När det var 1000 meter kvar körde jag järnet och bara sprang och kom i mål på tiden 2h 18min 11sek.

 

I målet kände jag mig sliten, musklerna kring ryggraden molade, benen kändes stumma och jag ville inte stå på fötterna. Jag lämnade chippet runt foten, fick min medalj, mina vetebullar, bananen och min festis. Vi gick mot bilen, jag bytte linne och träningstopp och det hela var bara över. Jag hade gjort det!

 

 

 

Det mest positiva med loppet var att det var en adrenalinkick utan dess like - det negativa var att jag aldrig kommer återfå känslan att springa en halvmara för första gången igen. Jag kommer aldrig i hela livet ge mig på ett maraton - jag förstår inte hur man klarar av det. Men sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att loppet var underbart trots alla jobbiga moment jag stötte på!

 

Maten på kvällen var verkligen efterlängtad - pasta med gräddsås samt vitkålssallad och rådjursstek!