anliso.blogg.se

Igår tog jag tåget till Lund för möta upp en gammal klasskompis som driver företaget "The Buppa Brand". Under en tid har hon samarbetat med Ronald Mcdonald Hus i Lund genom att bland annat skänka sitt företags åkpåsar. För någon månad sedan ställde hon en förfrågan på sin outletsida på Facebook om det fanns några personer som skulle kunna tänka sig att ställa upp och göra något för mammorna som bor i huset. Givetvis ville jag och många andra ställa upp men det var svårt att veta vad man kunde göra?! Det skulle vara något som kunde ge mammorna lite extra energi i sin så annars oroliga vardag. Jag kom då på att jag kunde utföra en lättare anisktbehandling/massage med peeling, mask, ögonkräm och nattkräm. Det var uppskattat av de fyra mammor som skrev upp sig på mina behandlingar. Andra mammor fick ryggmassage av en kille vars fru är med i outletgruppen. Medan behandlingarna utförs bakar Tess och hennes systrar med barn i köket.

 

Att få göra något för någon annan det kändes så oerhört bra i mitt hjärta. Dessa mammor, vars vardag innebär enorm oro, sömnlöshet, orkeslöshet och den gnagande tanken att ens barn kan förlora livet om minsta lilla sak går snett - behövde en stund där de bara fick vara. Så tack Tess för att du involverade mig i att få hjälpa till och volontärarbeta på Ronald Mcdonald Hus.

 

Jag har alltid varit en person som har velat hjälpa men utöver skolan med alla elever är det svårt att veta hur man skall gå till väga. Visst finns det oerhört många organisationer som man kan skänka pengar till men om man istället vill vara handlingskraftig och faktiskt göra något genom ett möte med människor - då är det inte lika lätt att veta hur man skall gå till väga. Därför är jag oerhört tacksam över att jag genom Tess blev involverad i detta projekt.

 

När man är på ett sådant ställe får man perspektiv på livet, hur bra man faktiskt har det. Jag kan personligen gnälla över småsaker som att jag inte har ett ordentligt jobb, att jag ständigt är förkyld och väldigt ofta lider av trötthet. Men så föreställer man sig att man har ett barn med en obotlig sjukdom, eller ett barn som behöver en organdonator, eller ett barn som lider av något annat som kanske är väldigt svårt att bota - då inser man hur bra man har det och hur lite man skall gnälla. Jag kunde faktiskt inte somna igår kväll, tankarna vandrade runt som aldrig förr och jag kände mig plötsligt så oerhört tacksam över hur mitt liv ser ut. Jag hoppas att jag i framtiden, innan jag öppnar munnen och gnäller, tänker till en extra gång över vad jag faktiskt har och inte vad jag inte har!

 

En fin tisha fick vi också - oerhört cool!