anliso.blogg.se

Idag är en sådan dag då jag längtar efter den dagen då vi hittar ett hus som vi i framtiden skall bo i....under måååååånga år....jag är så otroligt trött på att flytta. Förstå mig rätt, jag bor i ett stort hus just nu som ligger några ynka meter från havet. Men det är inte vårt hus och jag saknar alla våra saker - allt från prydnad till köksmaskiner, ja det som gör att det blir vårt hem helt enkelt. Men, det är inget att gnälla över. Tänk så många människor det finns som inte har något hem alls. Hemska hemska tanke...

 

På tal om hemlöshet så försöker jag köpa FAKTUM var månad och kan ärligt säga att det är en av mina favorittidningar som framförallt står för något fint. Senaste numret köpte jag i Kungsbacka på ett köpcenter. Där satt en ung man på en bänk och yttrade orden "Köp Faktum, stöd dem hemlösa" som om han aldrig hade gjort något annat. Men tyvärr är det så att nästan varenda människa som går förbi tittar bort som om han inte fanns. Jag stod i fiskbutiken precis rakt över gången från där han satt och det gjorde så otroligt ont i mitt hjärta att människor bara kan låtsas som att en annan människa inte finns, som om han var luft. Jag kom att tänka på serien Ghost Whisperer där andar/spöken försöker ta kontakt med levande människor men inte lyckas eftersom levande människor inte kan se de döda. Så måste det kännas för honom och jag blir gråtfärdig bara av tanken. Kan folk inte bara säga "Nej tack" och iaf erkänna att han finns där, att det sitter en levande människa på bänken och försöker göra något åt sitt liv. Han basunerar trots allt ut att han är hemlös eller inte har något jobb och att han vill få ett bättre liv. Jag undrar hur många av de som ignorerar honom som skulle basunera ut alla problem som de har i sitt liv på samma sätt?

 

Jag köpte iaf en tidning av honom, den kostar ynka 50kr, och så fick han ytterligare en femtiolapp. Jag brukar göra så och denna fantastiska människa gav mig det gladaste leendet som om han inte hade ett problem i världen - han gjorde min dag flera gånger om. Sällan har jag hört någon tacka så mycket för en ynka femtiolapp. Jag gjorde likadant när jag bodde i Växjö, där jag alltid köpte av samma man. Han stod utanför Ica Kvantum och jag minns speciellt när numret med en intervju med September hade kommit ut - han var så otroligt stolt över att tidningen han sålde hade en intervju med henne i. Samma gång la han märke till att jag hade färgat håret och kommenterade det - en inkörsport till ett litet samtal, ett helt vanligt samtal.

 

Visste ni att numret jag köpte innehåller den enda svenska intervjun med gruppen The Knife? Det jag älskar med FAKTUMS intervjuer är att dem är så annorlunda och rakt på sak - det är något som jag saknar i andra tidningar. Två artiklar fick mig också att börja gråta: Forumet för FAKTUMS försäljare där de för fram två "dödsannonser" - två av FAKTUMS försäljare eller veteraner har nämligen dött - Tomas "Snibben" Olsson och Nils "Nisse" Olsson. Man kan läsa lite kort om deras öden och faktiskt inse att det finns en anledning till att de blev FAKTUM-försäljare. Något hände i deras liv som tvingade ut dem på gatorna. Det är just därför som man inte får lov att ignorera dessa försäljare - de har alla en historia i bagaget och även om man inte vill köpa tidningen så ber jag alla människor därute att inte se bort - SE dessa människor och erkänn att dem finns!