anliso.blogg.se

I torsdags fick jag lusten till den där underbara löpturen och det är en speciell känsla när kroppen bara skriker efter att få röra på benen och få upp flåset rejält. Så jag bestämde mig för att ge mig ut i skogen alldeles själv för att bara vara och framförallt våga. Jag är himla rädd för att ge mig ut på okända marker eftersom jag är otroligt rädd för att springa vilse. Men jag hade kollat upp rundan på kartappen i Iphonen och hade ett hum om vart jag kunde springa. Jag hade räknat in att jag förmodligen skulle bli tvungen att kolla appen emellanåt vid korsningar av olika slag och tiden för detta fick bli max 5 sekunder - snabba puckar. Jag börjar, precis som man skall, med uppvärming i form av promenad i raskt tempo. Kroppen känns bra och allt annat är också som det skall. När första backen kommer, drar jag igång Runkeeper och startar löprundan. Första kilometern går kanon - inte så snabbt men lagom snabbt för att få upp flåset. Så svänger jag av asfaltsgatan och ger mig upp på en skogsväg fylld av halvstora stenar - här börjar helvettet. En flugsvärm får av någon anledning för sig att förfölja mig. Jag viftar lite lätt i början men utan resultat. Samtidigt måste jag hålla koll på så att det inte finns massa ormar i diket bredvid mig och min irritation börjar stiga. Vid min första korsning måste jag ta upp kartan för att kolla vart jag skall - då bestämmer sig ytterligare ett gäng flugor sig för att sällskapa med resterande bihang jag redan har efter mig. Jag svänger med armarna efter mig och kan inte se skärmen med kartan ordentligt. Jag får bokstavligt talat panik och det som skulle ta fem sekunde tar snarare 2-4 minuter - man tappar till slut tidsuppfattningen. Så har jag det under hela min löprunda och vid varenda korsning. Hela rundan går alltså åt helvette och jag skriker högljutt rakt ut i skogen "Låt mig vara era jävla skitdjur" samtidigt som jag viftar med armarna, sprutar med vatten och ja, gör allt annat än håller fokus på löpningen. Jag tänker att jag hellre blir jagad av vargar (som också är min stora skräck när jag är i skogen) än av massa kryp som inte fyller någon funktion what so ever!

 

När jag anländer hem är jag så besviken att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Jag säger till mamma att jag minsann skall köpa en mygghatt som jag kan ha när jag springer. Hon föreslår då att jag kan stoppa basilikablad innanför mitt pannband - jag tänker då genast att jag skall krossa basilikablad och smörja in hela mig med röran som blir. Nu har jag gjort röran och ikväll skall jag prova den.