anliso.blogg.se

Inatt har jag legat vaken nästan hela natten, dels har det berott på ett ont knä men också på det faktum att jag är tvungen att ta ett beslut huruvida jag skall springa fler lopp detta året eller inte. Beslutet blir att inte göra det och även om tårarna bränner bakom ögonlocken så vet jag att det är rätt beslut. De senaste sju månaderna har varit skit för mig träningsmässigt. Jag har försökt hålla modet uppe men nu är det bara att inse fakta att kroppen håller inte. När jag sprang Prinsens minne förra året trodde jag aldrig att jag skulle klara det. Men jag var i princip skadefri efter sommarens hårda träning i Norge. Anledningen till att jag inte trodde att jag skulle klara det var helt enkelt för att jag aldrig sprungit så långt i ett sträck tidigare. Men det gick ju. I år är det annorlunda, en stukat fot blev till en inflammerad slemsäck och denna har gått över till ett ont knä - allt på samma ben. Jag har försökt att träna för att bli av med det onda genom att stärka upp mindre muskler överallt i hela kroppen. Men tiden har varit för knapp och den ena skadan leder bara till nya skador - det känns som riktigt mycket skit faktiskt.

 

När jag var hos idrottsläkaren berättade han för mig att de skador jag har haft tar mellan tio veckor och fyra månader för att läka på egen väg - därtill krävs rehabträning. Det är 2,5 vecka kvar till Prinsens minne och det säger sig självt att mitt knä inte kommer att vara bra tills dess.

 

Det låter kanske löjligt att jag tar det så hårt eftersom jag inte är någon elitlöpare och inte heller en särskilt bra löpare men även om jag inte har som mål att springa milen för sådär 25 min eller vad nu en elitlöpare springer milen på så har jag egna personliga mål och de är ju dem som håller mig igång - det är de små målen som får mig att ta på mig skorna och ge mig ut i alla väder. Jag har alla kläder, skor och elektroniska tillbehör som krävs för att min löpning skall gå så bra som möjligt men det räcker inte. Det spelar ingen roll man man har alla de bästa tillbehören om kroppen var trasig redan innan.

 

Men jag får inte deppa ihop - detta skitbeslut har gjort mig ännu mer peppad att nå mina mål som jag hade även detta året. Men det känns skönt att ha ett helt år på sig att nå dem. Jag måste bli mer resonlig när det kommer till tid. Skall jag med ett tåg så är jag på perrongen långt innan tåget går - tänk om jag kunde ha samma inställning till att nå mina kropps- och träningsmål.

 

Well, samma mål men ny tidspress. Here I come....