anliso.blogg.se

Jag måste faktiskt erkänna att jag är en antingen/eller-person när det kommer till träning. Även om jag inte är vare sig en stark eller snabb löpare så kör jag på och har svårt för att ta vilodagar. Idag är min tänka vilodag som jag vet att jag behöver men jag vet redan nu att jag inte kommer vila idag - det ligger liksom inte i mitt DNA verkar det som. Jag har tänkt att jag skall köra löpning en dag, promenad dagen efter och vila den tredje dagen. Under dessa dagar kör jag även blandad styrka för både över- och underkropp med inriktning löpning, alltså stärka de muskler som jag inte kommer åt när jag löper men som gör mig till en starkare löpare. Då borde jag springa ungefär 3 mil i veckan - enligt min knasiga uträkning.

 

Men tillbaka till vilan. Jag kan inte vila. Det är säkerligen dels för att jag är rädd för att tappa suget men också för att jag är rädd för att jag kanske "just den dagen" kommer få till värsta bästa rundan med skönaste kontakten med musklerna.

 

Förra sommaren tränade jag som en mindre galning under tiden jag jobbade som aktivitetsledare på ett hotell i Norge. Gymmet var inom gångavstånd från både jobb och bostad och backarna var höga och jobbiga - vilket ledde till att jag blev så pepp så jag kunde liksom inte sluta. Det var en så härlig känsla att pressa sig till sitt maximala. Trots att vi festade en del under tiden jag var där (vilket inte alls var tanken) så gick träningen hur bra som helst. Idag kan jag se tillbaka och förstå att denna hårdträning förmodligen låg till grund för min kraftigt stukade fot som kom i slutet på augusti. MEN, vilken känsla det var att komma hem till Växjö och springa där det knappt finns en enda backe. Det kändes som att jag aldrig hade gjort något annat i hela mitt liv. Jag bara flög fram (läs mina ord med en nypa salt) kändes det som. När jag sedan stod redo för att springa min allra första halvmara, efter att bara ha sprungit två milslopp med ett års mellanrum i hela mitt liv, var jag så sjukt nervös. Vad höll jag på med? Vadå springa 21km? Har jag blivit helt från vettet? Jag minns att jag hade så otroligt ont i magen precis innan starten och bra många kilometer funderade jag långt om länge om jag trots inte skulle vika av i en dunge och kissa. Men det är precis som att man måste fokusera eller snarare FIXERA vid något för att ta sig igenom. När jag kom i mål var jag ju inte ens kissnödig haha.

 

Men jag klarade loppet trots mina farhågor att inte göra det och jag tror att den där rädslan för att "vila och tappa suget" var anledningen, för det var ju inte många dagar förra sommaren som jag INTE tränade - de går förmodligen att räkna på en hand. Jag vilade inte. Som jag skrev innan så var det förmodligen anledningen till att jag stukade min fot - men idag kan jag ju räkna ut hur korkat det var att gå på ett Zumbapass bara två dagar efter att ha sprungit 21km för första gången i hela mitt liv. Det tar ju sin lilla tid för muskelfibrer att läka.

 

Men i år har jag inte samma förutsättningar som jag hade förra året, jag har haft en skadad fot och en skadad höft. Jag har haft en viktökning på 7 kilo som jag har varit tvungen att gå ner. Jag har fortfarande 1,8 kilo kvar till första målet för min viktnedgång sedan är det fyra kilo till som jag behöver tappa fram till loppet/loppen - jag måste bli lättare. Men jag är otroligt bestämt när det kommer till att klara det. Därefter har jag 3 kilo till kvar så är jag klar med viktnedgången - då är jag tillbaka där jag startade för snart 6 år sedan då jag av någon anledning tappade fokus och började trycka i mig alla onyttigheter som jag kom över - uäck säger jag bara!

 

 

Well, nu kanske mitt motstånd till vila är mer förståelig. Jag har varit skadad, jag har för många kilo att springa med och i år skall jag springa två halvmaror.....två helger direkt efter varandra.Men inte är det väl samma sak att springa två 21km:s-lopp två helger i rad som att gå på ett Zumbapass två dagar efter ett lopp? Nä, det kan det inte vara!