anliso.blogg.se

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt "Nu får det vara nog" och så går det någon dag och inget händer. Jag har precis alla redskap som krävs för att bli den jag vill vara men något i min dumma boll har hela tiden hållit mig tillbaka. Jag lägger upp träningsschema, följer inte. Jag köper träningsredskap, använder inte. Jag köper gymkort, går inte dit. Jag klarar av att löpträna milen, orkar inte fler gånger.

 

Så kommer solen, min stora fiende. Vårdepression kallar läkarna det, depression my ass säger jag. Jag är inte deprimerad för huvudtaget. Jag har varit deprimerad, jag vet hur det känns. Å att skriva det här sen då, ja det är väl upp till mig och absolut inget att skämmas över men när jag inte är deprimerad skall jag inte heller få en diagnos att jag är det. Det gör mig ilsk som ett bi. Solen gör mig tröttare än vilket träningspass som helst. Jag vill bara gå och lägga mig. Om jag får höra hur underbar solen är en gång till faller jag samman och börjar gråta.

 

Förra året gick jag till en ny läkare. Hon berättade för mig att jag kunde prova att sluta med gluten och laktos, att dessa ämnen kunde ge en retning på hjärnan som orsakar trötthet. Jag orkade hålla fast vid dieten i 12 veckor ungefär och det hjälpte men hujedamig vad komplicerat och dyrt det var att  äta på detta vis. Så tröttheten sitter fastetsad i ögonen fortfarande vilket gör att jag inte kommer igång. Jag orkar ingenting men är för övrigt glad, inte deprimerad.

 

Jag har under ett tag nu hållit mig borta från allt vad sociala medier heter eftersom jag vet om att man blir påverkad av det man läser även om man inte tänker på det. Lågt GI, LCHF, Stenålderkost, Ät efter din blodgrupp - men give me a break.....down om det kommer fler förslag på hur man skall äta. Jag orkar inte läsa om det, påverkas, ha en åsikt och prova på allt omedvetet. Nej, jag måste köra mitt eget race. Jag har utbildat mig inom kost så jag vet ju hur allt fungerar i kroppen och behöver inte läsa om allt hittepå som bubblar upp överallt och jag måste framförallt få tänka så här utan att någon behöver ha någon åsikt.

 

Nu när jag sitter här och skriver har jag säkert frippla dubbelmoral men helt allvarligt talat, vem blir inte förvirrad över allt man skall tänka och tycka om. Jag kan inte själv hålla reda på vad jag tycker, anser och tänker. Ja menar, två dagar senare kanske jag har ändrat mig. Man måste väl få ändra sig?!

 

Ja, men vad är det då som får vara nog. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte leva i en kropp som inte är min. För detta är inte min kropp och jag äger ändå den jag är inuti och nu bestämmer jag mig för att den som har betuttat sig i min kropp och valt att sätta sig ovanpå inte får vara där längre. Jag tänker göra det på mitt vis.

 

Är jag rädd för att få en ny ätstörning. Ja, jag är skiträdd. Vem som helst som har haft en ätstörning skulle förmodligen känna likadant. Jag är livrädd för att ett beteende som jag har en fallenhet för att ta efter skall hoppa på mig och få för sig att styra mitt liv. Men jag tänker göra allt för att det inte skall hända. Jag vill ju inte att det skall hända, vem skulle vilja det. Det är ju ingen som vaknar på morgonen och drömmer om att få en ätstörning.  Men jag kan ju inte gå omkring och vara så förbannat rädd hela tiden. Det är ju inget liv. Det är framförallt inte mitt liv, så tänker jag inte leva. Så hur tänker jag nu göra detta? Ja, det tänker jag då banne mig inte skriva om här. Då skulle folk förmodligen rynka på näsan och tycka att jag har blivit galen. Ja men tyck det då, då får jag väl vara lite galen. Jag har i alla fall aldrig drömt om att ha fötterna på jorden. Jag är helt enkelt lite svävande.....hela tiden!