anliso.blogg.se

Jaha, igår var det alltså dags igen, för årets stora löparfest i Halmstad - Prinsens minne. Jag har bara sprungit loppet en gång tidigare och det var år 2012. Det var första gången jag sprang en halvmara och jag tror att jag hade sprungit sammanlagt två millopp innan dess. Givetvis var jag rädd då, 21km är ändå två mil och jag hade som längst sprungit 15 eller 16 km om jag inte minns helt fel. Men det gick bra då, det var såklart jobbigt men inte så jobbigt att jag behövde gå långa rundor. Jag kom i mål på 120:e plats av alla damer, 146 stycken sammanlagt, varav 3 stycken inte avslutade loppet. Då var min tid 02.18.11 vilket var en superb tid för mig på den distansen. Jag är ju bara en fritidslöpare. Jag hade även 40 herrar efter mig i mål varav 9 stycken ej gick i mål.

 

Det kändes oerhört bra för att vara min första halvmara. Då kan man ju tänka sig att allt bara skulle bli bättre. Men så stukade jag ju foten två eller tre dagar senare och jag tappade all form jag byggt upp. Efter ett år var foten okej igen men hade istället övergått till problem med min ena höft. Det löstes med en kortisonspruta men därefter tampades jag med dumma och onda knän. Därför sprang jag aldrig halvmaran 2013, knäna tillät inte det. Jag minns att jag var oerhört ledsen över detta och ja, det var skit helt enkelt. Men efter ett långt uppehåll var jag tillbaka ute i löpspåret och allt kändes okej. Men ett år av ont, dåligt mående och väldigt dålig kost hade resulterat i säkert 6-7 kilos uppvikt. Mellan 2013 och 2014 kom en ny svår period i livet. Vi flyttade till ett tillfälligt boende för att leta hus. Problemet är att vi aldrig hade kunnat föresälla oss hur svårt det skulle bli att hitta ett hus. Inte fören nu, över ett år senare, har vi hittat ett hus. Nu flyttar vi om bara några veckor och det känns underbart.

Men tillbaka till gårdagens lopp. Jag kan inte precis säga att jag tränat jättemycket löpning i sommar, i våras har jag tränat en del inför Göteborgsvarvet (som också gick åt skogen) men inte alls lika mycket i sommar. Men jag var ju anmäld till loppet och det innebär att jag springer - i min hjärna.

 

De första 2 kilometrarna kändes helt okej, i starten ställde jag mig i sjuminutersgruppen eftersom jag absolut inte sätter mig på några höga hästar gällande min kapacitet. Men de 2 första kilometrarna sprang jag på ca 12 minuter och 30 sekunder. Sedan började hela jag och dala. Att folk springer förbi mig bryr jag mig inte särskilt mycket om men jag hittade ingen att springa bakom och det blev liksom psykiskt jobbigt. Ett tag sprang jag med "Senior 70-80 år" men inte ens honom lyckades jag hänga kvar efter. Efter ytterligare några kilometer fick jag, som vanligt, ont i min högra axel. Det får jag alltid och det är bara att promenera lite så går det över. Då kom en kvinna förbispringandes som ropar "du kan hänga på mig, jag springer inte så snabbt"! Just då tänkte jag att det var ju perfekt och jag började springa igen. Men därefter dalade hela löpturen. Muskulaturen kring ryggraden började krampa och det gick liksom inte att hålla nere pulsen trots att jag försökte springa i ett extremt lugnt tempo. Efter 7 kilometer tänkte jag "ja, men nu har jag ju bara........TVÅ TILL LIKA LÅNGA RUNDOR SOM JAG REDAN SPRUNGIT KVAR, 14 KILOMETER" och där dog min hjärna. Jag tappade all motivation å jag har alltid min hjärna som jag kan lita på, den hjälper mig i allt. Men det var precis som att den inte sammarbetade.

 

Efter 12 kilometer ville jag börja gråta och utsidan av höfterna började värka. Rygg och höfter. Efter ytterligare några kilometer kändes fötterna som två betongklumpar med blåmärken. Å jag har nog aldrig förbannat mig själv så mycket över dålig kost som jag gjorde just då. Något man kan tänka sig skulle vara över idag. Men NEJ, jag är så pepp på tanken att aldrig mer återgå till dåliga kostvanor. ALDRIG! Hur deprimerande än livet kan vara ibland så är inte det faktum att jag belönar hjärnan med sötsaker eller snacks den rätta lösningen. ALDRIG. Det är inget för mig. Jag vill kunna röra mig obehindrat och inte behöva oroa mig för att jag skall dö i löparspåret av en hjärnblödning eller för högt kolesterolvärde. Jag vill inte behöva oroa mig för diabetes. Så gott är det inte med sötsaker. Inte enligt mig. Så nu går jag all in och efter 10 dagars sockerfritt liv (inga snacks eller bakverk heller) så är jag fast besluten! Jag vill inte förstöra mitt inre, det är inte att "leva livet" för mig.

 

Men jag kom i mål. Jag var övertygad om att jag kom sist. Å knappt var det en kotte kvar i målet men jag kom *trumvirvel* tredje sist på 182:a plats av 186 damer som startade. Två stycken gick inte i mål. Inte en enda herre efter mig. Min tid blev 2.40.39. Å jag har aldrig varit så missnöjd i hela mitt liv. Inte över tiden, men över hela mig. Det gick alltså sämre än Göteborgsvarvet och över 22 minuter sämre än förra gången jag sprang. Men jag är fast besluten att komma i form. Dock lägger jag löpningen på hyllan ett tag framöver. Om mindre än tre veckor flyttar vi och där i närheten har jag köpt ett gymkort som kommer bli mitt andra hem. Givetvis har jag ju också mina dagliga promenader med lillkillen (vovven) och med honom kan jag säkert komma ut i löpspåret under hösten.

 

Men för att vända något negativt (som var allt jag kunde känna igår) så skall jag försöka se positivt på det mesta framöver: 

 

- Jag har trots allt sprungit tre halvmaror (21km) i mitt liv. Det är inte alla som har gjort det.

- Jag har hittat fokus på vad som är viktigt i livet.

- Jag kommer att ta till vara på varenda sekund som livet har att erbjuda.

 

Sådär var det. Det är söndag och det är nya tag. Jag skall bara låta träningsvärken läka ut samt såret efter pulsmätaren - sen blir det hemmastyrketräning igen.....tills dess att vi flyttar!