anliso.blogg.se

De senaste 8 månaderna har jag haft väldigt mycket tid att tänka. När man har så mycket tid över, tar inte helt sällan tankarna övertaget. Jag är dessutom en tankemänniska av naturen, kan vända och vrida på varenda mening, varenda blick och varenda bild. En funderare helt enkelt.

 

För en liten stund sedan läste jag Mia Skäringers debattinlägg på Aftonbladet. Den handlar om hur vårt samhälle har förvandlats till en hetsad plats där det enda mål som människor har är att bli smal och jag kan känna igen mig i hennes funderingar. Nu tänker jag inte vara en hycklare och säga att jag aldrig tänkt tanken att jag vill bli smal...igen. Men då skall jag samtidigt berätta att jag vet inte hur många dagar jag har vaknat och känt "Men shit vad jag känner mig i form idag" för att därefter ställa mig på vågen och bli helt förkrossad. Varför är det så? Jag kan till och med ta fram måttbandet och bli ännu mer förkrossad. Varför har smalhet blivit likvärdigt med lycka?

 

Jag har som minst vägt 45 kilo i vuxen ålder till mina 171cm. Då var jag så sjuk i ätstörningar att jag fick välja mellan att försöka bli frisk eller bli inlagd. Jag, till skillnad från många andra med ätstörningar, var aldrig ute efter att bli smal. Jag var ute efter kontroll när det fanns så många andra saker i livet som jag inte kunde kontrollera. Jag var aldrig ute efter att bli smal och när jag fick de där två alternativen fanns det ingen tvekan om att jag ville bli frisk. Det är förmodligen även därför som jag också lyckades tillfriskna så pass bra som jag gjorde. Jag mådde inte heller dåligt över att gå upp i vikt och reflekterade inte särskilt mycket över att jag gjorde det.

 

I början vägde jag mig när jag hade samtal hos min sjuksköterska men bara för att de ville veta så att jag gick upp i vikt. Jag tänker inte måla upp det hela som att det var guld och gröna skogar att bli frisk från en ätstörning, det tog ju trots allt många år innan jag blev friskförklarad. Men när jag väl blivit frisk så var vikten aldrig något jag brydde mig om...inte fören jag slutade träna och en sommar upptäckte att min kropp hade förändrats drastiskt. Jag kom inte i mina vanliga kläder och kände inte igen mig själv. Då vägde jag mig för första gången på många år och fick en chock, inte på grund av siffran som vågen visade utan på grund av den siffran inte passade in i vad alla andra vägde. För folk pratar gärna högt om vad de väger, hur lite de väger. För en person som en gång har haft en ätstörning, även om den inte till en början handlade om att bli smal kan det snabbt slå över och det var precis det som hände. Det slog över och så har det varit under så förbannat många år. Man matas med bilder, både medvetet och omedvetet, på kroppar som är idealet. Man matas även med bilder på hur man absolut INTE skall se ut. Samhället bestämmmer hur man skall se ut.

 

Jag slutade därmed bära kort kjol...helt och hållet. En kort kjol var inte ett alternativ, jag ville inte visa mina ben för någon. För det var just benen som blev mitt stora hatobjekt och en kamp mot vågen startade. Seriöst, vem låter en maskin styra ens liv frivilligt om man inte är dödsjuk?

 

Idag har det iaf uppkommit en hetsträningskultur som skall framstå som sund. Visst är det så att vi människor inte rör tillräckligt på oss och visst är det så att vi är väldigt stillasittade i vårt nya teknologiska samhälle. Men visst är det också så att det är mode att träna på gym, att ha koll på precis varenda kalori och att inför en fitnesstävling i princip sluta äta. Jag läste om en tjej som skulle tävla i fitness som dagen innan låg med hög feber, förkylning och hon beskrev hur hungrig hon var. Hur kan man utsätta sig för en sådan sak? Nu skall jag också tillägga att det finns personer som tränar fitness som reglerar maten utifrån hur de mår, alltså börjar de må dåligt eller känna sig svaga så ökar de mängden mat för att kroppen skall må bra. Är det inte det som all träning handlar om egentligen, att må bra? Är inte målet i livet att må så bra som man bara kan. Eller kan man inte må bra om man inte är smal? Är sann lycka att vara smal?

 

Jag har en gång för alla slutat väga mig. Jag tittar mig helt ärligt inte gärna i spegeln heller för mer än sminkning då såklart. För jag vill lyssna till mitt inre. Ja, jag tar selfies till Instagram etc och jag har också varit extremt fixerad vid olika kroppsdelar - men enough!

 

För att traska vidare till något annat så älskar att springa och när jag inte kan springa så mår jag skit. Just pga att det är en rörelseform. Men det är samma sak där. Om jag läser om hur man skall bli bäst och huruvida man kommer klara den där halvmaran så blir jag helt knäpp på fullt allvar. Jag lyssnar också här till mitt inre. Hur känns det när jag springer och så springer jag tills jag inte orkar mer - då lyssnar jag till min kropp. Skit i samma om jag kommer sist på hela fucking Göteborgsvarvet 2014. Skit i samma om jag kommer på 60.000:e plats. Det är något jag vill göra och jag vill göra det på mitt sätt.

 

Så kan vi inte bara få vara, se ut som vi gör och vara nöjda så länge som vi mår bra? Då menar jag alla, fitnessfolket får göra sin grej, löparna sin grej, powerwalkarna, zumbadansarna och alla andra tränande människor får göra det som får dem att må bra. För träning är bra för kroppen om man gör det rätt - kroppen är gjord för att röra på sig. Men kan vi sluta jämnföra människors kroppar och sätta ideal som får större delen av befolkningen att må dåligt? Kan vi inte bestämma att vi göra så? Och om jag blir lite mer vältränad eller inte om ett halvår ifrån nu - kan vi säga att det är okej? För det är ju trots allt min kropp!